Guide — Undervisning
Den här guiden är en handbok. Varje kapitel börjar med teorin: vad man vill beskriva, varför man beskriver det så, och vad man behöver veta för att förstå det som appen visar. Därefter kommer praktiken: var man hittar det i Laue och hur man använder det. Kapitlen kan läsas i ordning, som en liten kurs, eller så går man direkt till det man behöver. Rutorna ”I klassrummet” föreslår en aktivitet och pekar ut de svårigheter som elever och studenter brukar stöta på.
Innan du börjar: dokument, exempel och inställningar
I Laue
Laue arbetar med dokument av tre slag, vart och ett öppnat i sin egen verkstad: en kristall (i tre dimensioner), ett mönster i planet (tessellering, fris eller mandala) och en kvasikristall. Menyn Ny i verktygsfältet skapar vilket som helst av dem. Om fönstret ännu är tomt tar det nya dokumentet dess plats; annars öppnas det i ett nytt fönster. Det beteendet går att ställa in.
Ett dokument sparas i formatet .laue, en läsbar textfil, densamma på Mac, iPad och pc, vars beskrivning är publicerad. Varje ändring kan ångras och göras om med knapparna i verktygsfältet, vars hjälptext talar om vad de kommer att ångra.
Knappen Exempel öppnar biblioteket, som har två hyllor: Exempel (tretton kristaller, tesselleringar, mandalor, kvasikristaller) och Övningar (Tutor). Listan till vänster visar titlarna i en överblick; ett klick visar beskrivningen till höger, och Öppna öppnar exemplet som en kopia, på gränssnittets språk. Ingenting kan förstöras.
Inställningarna (menyn Laue › Inställningar på Mac, kugghjulet på iPad) börjar med Användning, som efterfrågas vid första starten. Design namnger symmetrierna med ord och visar bara mönstret, Undervisning visar symboler och symmetrielement, och Vetenskap ger de internationella symbolerna och diffraktionen. Ingen funktion tas bort: bara det som visas först ändras. Inställningarna bestämmer också vad ett nytt dokument skapar, hur 3D-vyn ser ut när den öppnas, hur koordinater skrivs (decimaler eller bråk), upplösningen på exporterade bilder, startvärdena för pulverdiffraktogrammet och mapparna för att öppna och spara.
Verkstaden Kristall: sidopanelen
I Laue
Till vänster om en kristalls 3D-vy samlar sidopanelen sina inställningar i fem flikar, som väljs med symbolerna överst; namnet på den öppna fliken står därunder, och varje fönster behåller sin egen.
- Uppbyggnad: vad kristallen är — rymdgruppen, cellen, platserna och deras Wyckoff-positioner, sammansättningen, referensvärdena online och kontrollerna i en övning. Väljer man en atom, i listan eller i vyn, kommer man tillbaka till den här fliken, till dess inspektör.
- Diffraktion: stereogrammet för kristallklassen, pulverdiffraktogrammet och Lauediagrammet.
- Egenskaper: bandstrukturen med dess fononer och dess optik, samt färgcentra.
- Simuleringar: magnetismen, från medelfältet till den termiska rörelsen.
- Visning: vad som visas och hur — cellerna, fyll vyn, atomernas storlek, bindningarna, polyedrarna, perspektivet, zoomen, symmetrielementen, titta längs en axel, orienteringen på graden när (polarvinkeln θ och azimuten φ för riktningen mot dig i kristallens koordinatsystem samt en vridning ψ kring den, inställda med reglaget eller inskrivna) och presentationsvyerna.
En övning som ber dig hitta diffraktionen döljer den: fliken Diffraktion behåller då bara stereogrammet.
Gittret och cellen
Vad teorin säger
En kristall är ett arrangemang av atomer som upprepas identiskt i rummets tre riktningar. För att beskriva den utan att räkna upp miljarder atomer delar man upp den i två idéer.
- Gittret är mängden av de translationer som lämnar kristallen oförändrad. Det är punkter, utan atomer: alla de ställen där man finner exakt samma omgivning.
- Motivet är det man placerar i varje gitterpunkt: en atom, en molekyl, en grupp av atomer.
Tre vektorer a, b, c genererar gittret, och den parallellepiped de spänner upp är cellen. Dess sex parametrar (längderna a, b, c och vinklarna α, β, γ) och atomernas koordinater i cellen, uttryckta i bråkdelar av dessa vektorer, räcker för att återskapa hela kristallen. Det är kristallografins stora besparing.
Det finns oändligt många sätt att välja tre vektorer som genererar samma gitter. Man väljer ett enligt två kriterier som ibland drar åt olika håll:
- den primitiva cellen innehåller bara en gitterpunkt: den är så liten som möjligt;
- den konventionella cellen följer symmetrin, till priset av att ibland vara större. Stensaltets cell är en kub som innehåller fyra gitterpunkter (ett ”ytcentrerat kubiskt” gitter); dess primitiva cell vore en romboeder med vinklar på 60°, som döljer den kubiska symmetrin.
International Tables, och därmed Laue, använder den konventionella cellen. De fjorton sätten att ordna gitterpunkter i rummet är Bravaisgittren: primitivt (P), rymdcentrerat (I), ytcentrerat (F), centrerat på en sidoyta (A, B eller C) och romboedriskt (R), fördelade på de sju kristallsystemen. Systemet lägger villkor på cellen: a = b = c och alla vinklar räta för en kub, a = b och γ = 120° för ett hexagonalt gitter, och så vidare.
Formlerna
En gitterpunkt, och en godtycklig punkt i bråkkoordinater:
Den metriska tensorn innehåller de sex cellparametrarna; den ger avstånd, vinklar och volym:
I Laue
På fliken Uppbyggnad i verkstaden Kristall visar avsnittet Cell bara de parametrar som kristallsystemet lämnar fria: a ensam för en kubisk grupp, a och c för en tetragonal eller hexagonal grupp, alla sex för en triklin grupp. Byter man grupp anpassas cellen. Under fälten påminner Laue om alla sex parametrar. På fliken Visning visar Celler 1, 2 eller 3 celler i varje riktning, och Fyll vyn visar en makroskopisk kristall runt en cell, ritad i mitten: gittret når ända ut till vyns kanter, och antalet celler spelar inte längre någon roll; när man zoomar ut över en stor struktur låter Tona med avståndet de avlägsna atomerna smälta in i bakgrunden.
Symmetri och punktgrupper
Vad teorin säger
En symmetrioperation är en förflyttning som lämnar objektet oförändrat: en rotation, en spegling, en inversion i en punkt, eller en kombination. Ett objekts operationer bildar tillsammans en grupp: två symmetrier efter varandra ger åter en symmetri, och var och en kan göras ogjord.
Periodiciteten innebär ett starkt villkor, den kristallografiska restriktionen: ett gitter kan bara ha rotationsaxlar av ordning 1, 2, 3, 4 eller 6. Skälet är enkelt. Uttryckt i gittrets bas har en rotation som avbildar gittret på sig självt heltalskoefficienter; även dess spår är alltså ett heltal. Men spåret av en rotation med vinkeln 2π/n är 1 + 2 cos(2π/n), som bara är ett heltal för n = 1, 2, 3, 4 eller 6. Ingen kristall av ordning 5, och inget kakel av regelbundna femhörningar.
De rotationer, speglingar och inversioner som lämnar en punkt fix bildar punktgruppen. Den beskriver kristallen sedd på avstånd, utan att man ser dess atomer: formen på dess ytor och anisotropin i dess egenskaper. Med restriktionen finns det bara 32, fördelade på 7 kristallsystem, från triklint till kubiskt. Enligt Neumanns princip har varje fysikalisk egenskap hos en kristall minst samma symmetri som dess punktgrupp. En kubisk kristall är därför optiskt isotrop, och piezoelektricitet kräver att symmetricentrum saknas.
Man ritar en punktgrupp i stereografisk projektion. Man omger kristallen med en sfär, markerar var dess axlar och speglar skär sfären och projicerar sedan på ekvatorsplanet. En godtycklig riktning syns där tillsammans med alla sina kopior: 48 för den kubiska gruppen m-3m, lika många ekvivalenta orienteringar.
Formlerna
Den kristallografiska restriktionen: i en gitterbas är rotationen en heltalsmatris, och därmed är också dess spår ett heltal.
I Laue

I verkstaden Kristall placerar reglaget Stereogram punktgruppens stereogram under vyn, med dess element och de ekvivalenta positionerna. När en plats är vald visar stereogrammet dess egen symmetri, platssymmetrin. Det är det snabbaste sättet att se varför en atom i diamant har symmetrin -43m och inte m-3m: inversionscentrumet saknas.
Rymdgrupper
Vad teorin säger
Rymdgruppen förenar gittret och punktgruppen och beskriver atomarrangemangets fullständiga symmetri. Den tillför operationer som saknar motsvarighet i punktgruppen, eftersom de kombinerar en rotation eller en spegling med en bråkdel av en translation:
- en skruvaxel nₖ vrider 360°/n och flyttar sedan k/n av perioden framåt, som en spiraltrappa (2₁, 3₁, 4₂, 6₅…);
- ett glidspegelplan speglar och förskjuter sedan en halv translation, som fotspår i snön (a, b, c, n, d, e).
Varje operation skrivs {R | t}: en linjär del R följd av en translation t (Seitz-notation). Det finns 230 rymdgrupper. Hermann–Mauguin-symbolen namnger dem så här: först gittrets bokstav (P, I, F…), sedan symmetrielementen längs huvudriktningarna. Fm-3m är alltså stensaltets grupp, P2₁/c gruppen för många molekylkristaller. Beroende på valet av axlar och origo kan samma grupp skrivas på flera sätt: Tables förtecknar 530 ”uppställningar”, och Hall-symbolen beskriver var och en entydigt.
Formlerna
En operation i Seitz-notation:
Till exempel en 4₂-axel längs c: ett kvarts varv, sedan ett halvt steg längs axeln.
I Laue
Gruppfältet tar emot ett nummer (227), en kort eller fullständig Hermann–Mauguin-symbol (Fd-3m, P2_1/c), en uppställning (227:1) eller en Hall-symbol (Hall: -P 2ybc). Alla 530 uppställningar i Tables känns igen, och listan bredvid fältet erbjuder dem alla.
Symmetrielementen ritas i 3D-vyn med symbolerna från Tables: rotations- och skruvaxlar, rotationsinversionsaxlar, spegel- och glidspegelplan, inversionscentra. Man väljer vilka som ska visas under Symmetrielement. Eftersom en kubisk cell har dussintals axlar låter raden Ordningar en visa bara en ordning i taget (2, 3, 4 eller 6). Elementen hamnar bakom atomerna som allt annat.
Titta längs riktar vyn längs en gitterriktning eller ett symmetrielement. Tables-projektion återger diagrammen i volym A av International Tables, med planens höjder. Dra för att vrida, nyp för att zooma, och välj mellan ortografisk vy och perspektiv.


Symbolerna i Tables
Vad Tables säger
Diagrammen i volym A av International Tables återger varje symmetrielement med en grafisk symbol (avsnitt 1.4 i 2006 års utgåva, kapitel 2.1 i 2016 års: de är desamma). Laue ritar dessa symboler i 3D-vyn, Tables-projektionen, stereogrammen och tesselleringarna; figurerna i dessa tabeller kommer från samma bibliotek som appen. Notationen är den i Tables, med de partiella elementen inom parentes; den intrinsiska translationen anges som bråkdel av gittrets kortaste translation längs axeln eller glidningen.
Axlar vinkelräta mot ritningen, symmetripunkter
| Symbol | Element | Notation | Intrinsisk translation |
|---|---|---|---|
![]() | Tvåfaldig rotationsaxel; tvåfaldig punkt i planet | 2 | — |
![]() | Skruvaxel 2₁ | 2₁ | |
![]() | Trefaldig rotationsaxel; trefaldig punkt i planet | 3 | — |
![]() | Skruvaxel 3₁ | 3₁ | |
![]() | Skruvaxel 3₂ | 3₂ | |
![]() | Fyrfaldig rotationsaxel; fyrfaldig punkt i planet | 4 (2) | — |
![]() | Skruvaxel 4₁ | 4₁ (2₁) | |
![]() | Skruvaxel 4₂ | 4₂ (2) | |
![]() | Skruvaxel 4₃ | 4₃ (2₁) | |
![]() | Sexfaldig rotationsaxel; sexfaldig punkt i planet | 6 (3, 2) | — |
![]() | Skruvaxel 6₁ | 6₁ (3₁, 2₁) | |
![]() | Skruvaxel 6₂ | 6₂ (3₂, 2) | |
![]() | Skruvaxel 6₃ | 6₃ (3, 2₁) | |
![]() | Skruvaxel 6₄ | 6₄ (3₁, 2) | |
![]() | Skruvaxel 6₅ | 6₅ (3₂, 2₁) | |
![]() | Inversionscentrum | — | |
![]() | Rotationsinversionsaxel 3̄ | (3, ) | — |
![]() | Rotationsinversionsaxel 4̄ | (2) | — |
![]() | Rotationsinversionsaxel 6̄ | — | |
![]() | Tvåfaldig axel med ett inversionscentrum | 2/m () | — |
![]() | Skruvaxel 2₁ med ett inversionscentrum | 2₁/m () | |
![]() | Fyrfaldig axel med ett inversionscentrum | 4/m (, 2, ) | — |
![]() | Skruvaxel 4₂ med ett inversionscentrum | 4₂/m (, 2, ) | |
![]() | Sexfaldig axel med ett inversionscentrum | 6/m (, , 3, 2, ) | — |
![]() | Skruvaxel 6₃ med ett inversionscentrum | 6₃/m (, , 3, 2₁, ) |
En skruvaxels svansar förlänger dess sidor. En axel nₖ har n/sgd(n, k) sådana: 4₂ har två, 6₂ och 6₄ tre, 6₃ två, motsvarande de partiella element 2, 3₂, 3₁ och 2₁ som de innehåller. Deras vridningsriktning vänds mellan enantiomorfa axlar: 3₁ och 3₂, 4₁ och 4₃, 6₁ och 6₅, 6₂ och 6₄. Symbolen för en fyrfaldig axel ritas som en romb eller med sidorna parallella med cellens kanter. Ett inversionscentrum på axeln ger symbolen n/m, markerad med en vit prick; på en axel 4₂ eller 6₃ markeras punkterna 4̄ och 6̄ inte.
Tvåfaldiga axlar som ligger i ritningen
| Symbol | Element | Notation | Intrinsisk translation |
|---|---|---|---|
![]() | Tvåfaldig rotationsaxel | 2 | — |
![]() | Skruvaxel 2₁ | 2₁ |
Plan vinkelräta mot ritningen, symmetrilinjer
| Symbol | Element | Notation | Intrinsisk translation |
|---|---|---|---|
![]() | Spegelplan; speglingslinje i planet | m | — |
![]() | ”Axiellt” glidspegelplan, glidning i ritningen; glidlinje i planet | a, b eller c; g | av en translation längs linjen |
![]() | ”Axiellt” glidspegelplan, glidning mot betraktaren | a, b eller c | av en translation vinkelrät mot ritningen |
![]() | ”Dubbelt” glidspegelplan (centrerade celler) | e | två glidningar: längs linjen och vinkelrätt mot ritningen |
![]() | ”Diagonalt” glidspegelplan | n | en glidning med två komponenter, längs linjen och vinkelrätt mot den |
![]() | ”Diamant”-glidspegelplan (par av plan, centrerade celler) | d | längs linjen och vinkelrätt mot den; pilen visar den riktning i ritningen för vilken den vinkelräta komponenten är positiv |
För a, b, c och n beror linjetypen på glidningens riktning i förhållande till ritningen, inte på bokstaven: samma prickade linje är ett c-plan i en beskrivning och ett n-plan i en annan (R3̄c i hexagonala eller romboedriska axlar).
Plan parallella med ritningen
| Symbol | Element | Notation | Intrinsisk translation |
|---|---|---|---|
![]() | Spegelplan | m | — |
![]() | ”Axiellt” glidspegelplan | a, b eller c | av en translation i pilens riktning |
![]() | ”Dubbelt” glidspegelplan (centrerade celler) | e | i den ena eller andra pilens riktning |
![]() | ”Diagonalt” glidspegelplan | n | i pilens riktning |
![]() | ”Diamant”-glidspegelplan (par av plan, centrerade celler) | d | i pilens riktning, alltså en fjärdedel av en diagonal i den ytcentrerade cellen |
![]() | Ett spegelplan på höjderna och | m | — |
Dessa symboler placeras uppe till vänster i diagrammet, med skänklarna längs cellens kanter. Ett bråk h betecknar planparet på höjderna h och h + ½; utan bråk ligger planen på höjderna 0 och ½.
I Laue
Tables-projektion ser på cellen från den sida som den valda riktningen pekar mot, liksom diagrammen: längs c pekar a nedåt och b åt höger, och en skruvaxel vrider sig i samma riktning som i Tables. Låt pekaren vila ett ögonblick på ett element: en bubbla namnger det och anger dess riktning, dess läge () och dess intrinsiska translation; om flera element överlappar varandra listar den alla.
Wyckoff-positioner
Vad teorin säger
En atom som placeras var som helst i cellen kopieras av alla gruppens operationer: det är dess bana (orbit). Men om den placeras på ett symmetrielement (en spegel, en axel, ett centrum) lämnar vissa operationer den på plats. Dess kopior sammanfaller då två och två, tre och tre, och den får färre. De operationer som lämnar den på plats bildar dess platssymmetri.
Wyckoff-positionerna klassificerar cellens punkter efter denna lokala symmetri. Var och en har en bokstav (a, b, c…, från de mest symmetriska till de minst symmetriska), en multiplicitet (antalet kopior i den konventionella cellen) och en platssymmetri. Multipliciteten gånger platssymmetrins ordning är densamma för alla positioner i en grupp. Ju färre kopior, desto högre symmetri.
Det är strukturbeskrivningarnas språk: ”Na på 4a, Cl på 4b” räcker för att beskriva stensalt, eftersom gruppen Fm-3m sköter resten. En allmän position har tre fria koordinater; en speciell position har färre, eller inga alls, och dess koordinater är då fastlagda av symmetrin.
Formlerna
För en position med multipliciteten och platssymmetrin , i en grupp med punktgruppen och en cell med gitterpunkter (1 för P, 2 för I och C, 4 för F):
För stensalt, i : Na på 4a, ; en allmän position 192l, .
I Laue
Lägg till en plats skapar en atom, namngiven efter sitt grundämne (Ca1, O1), ett namn som går att ändra; man väljer dess grundämne och koordinater, med reglaget eller genom att skriva in deras värde i fältet i slutet av varje reglage. Koordinaterna skrivs exakt, till exempel 1/3 eller 0.4697, och Laue håller dem exakta. Platsinspektören anger platsens Wyckoff-position (8a, 24d…), dess multiplicitet och dess orienterade platssymmetri. Placera på en Wyckoff-position erbjuder gruppens positioner. Med flyttverktyget drar man en atom i 3D-vyn: den fäster på de speciella positioner den passerar, och Stanna på håller den kvar på positionen medan den glider längs den. Alla dess kopior följer med. Två atomer som ligger närmare varandra än någon bindning flaggas: oftast en koordinat som har blivit kvar på sitt startvärde, eller en cellkant som inte har ställts in (c i en hexagonal grupp som har förblivit lika med a).
Atomer och sammansättning
Vad teorin säger
Motivet består av atomer, och varje grundämne har sina egenskaper. Dess atomnummer Z (antalet protoner) identifierar det; dess atommassa ger cellens vikt. Dess elektronkonfiguration och dess elektronegativitet säger hur det binder. Dess kovalenta radie ger det typiska avståndet i dess bindningar, och dess oxidationstal de laddningar det antar i en jonförening.
Genom att räkna atomerna i cellen får man kristallens formel och antalet formelenheter Z per cell: fyra NaCl i stensaltets cell. Cellens massa delad med dess volym ger densiteten, en enkel och värdefull kontroll av en struktur: en beräknad densitet som ligger långt från den uppmätta tyder på ett fel.
Formlerna
Densiteten, med enheter med molmassan i en cell med volymen (: Avogadros tal):
För stensalt ( = 5,640 Å):
I Laue
I en plats inspektör öppnar rutnätsknappen bredvid fältet Grundämne periodiska systemet: de 103 grundämnena i sina vanliga färger. När pekaren hålls över ett grundämne visas dess faktaruta (atomnummer och atommassa, elektronkonfiguration, elektronegativitet, kovalent radie, oxidationstal), och ett klick väljer det. Man kan också skriva symbolen; en okänd symbol markeras.
Avsnittet Sammansättning på fliken Uppbyggnad anger formeln, Z, molmassan och densiteten. I 3D-vyn följer atomernas storlek och bindningarna de kovalenta radierna. Bindningar som går ut ur cellerna är dolda; avmarkera Dölj bindningar som lämnar cellerna för att se dem och läsa av varje atoms fullständiga koordination. Två joner med samma laddningstecken binds aldrig samman.
En plats kan vara delad: i en legering eller en fast lösning upptar flera grundämnen slumpvis samma positioner, vart och ett med sin andel — i exemplet Al₀.₃Ga₀.₇As 70 % gallium och 30 % aluminium på katjonplatsen. I platsens inspektör lägger Dela denna plats med ett annat grundämne till ett grundämne och dess andel; med två grundämnen ändras den ena andelen när man ändrar den andra, och andelar vars summa stannar under 1 lämnar en del av platserna tomma (vakanser). Formeln, densiteten och diffraktionsmönstren tar hänsyn till detta, CIF-import och -export läser och skriver platsernas besättning, och 3D-vyn ritar dessa atomer i en genomsnittlig färg och storlek.
Koordinationspolyedrar i visningsinställningarna omger varje centralatom med polyedern av dess grannar, med genomskinliga ytor i dess färg: SiO₄-tetraedrarna i kvarts, TiO₆-oktaedrarna i perovskit och rutil, CaF₈-kuberna i fluorit. Polyedern följer sina grannar utanför cellen, och bindningarna inuti den försvinner. Som standard är centrumen de atomer som omges av fyra till åtta grannar som är mer elektronegativa än de själva; menyn Centrum väljer andra.
Verktyget Mät (linjalen, bredvid Vrid och Flytta atomer) mäter mellan atomerna i 3D-vyn. Klicka på två atomer för deras avstånd, tre för vinkeln vid den andra, fyra för torsionen, med tecken enligt IUPAC. Från tre atomer ger panelen Mätningar också deras medelplan, med dess index (hkl) när atomerna verkligen ligger i det, och varje atoms avvikelse. En enda atom ger sina närmaste grannar och deras avstånd. De valda atomerna numreras och förbinds i vyn; ett nytt klick på en atom tar bort den, ett klick på bakgrunden rensar allt, och Kopiera ger mätningarna som text för ett kalkylblad.
Avsnittet Bindningsvalenssummor under fliken Uppbyggnad kontrollerar en jonstruktur med en blick. Varje bindning mellan en katjon och en anjon bär en valens, exp((R₀ − R)/b), och en jons bindningar summeras till dess oxidationstal: 2,97 för aluminiumet i korund, 0,98 för natriumet i stensalt. R₀ och b är de som publicerats för paret, och avsnittet anger artiklarna: för oxider Gagné och Hawthorne (2015) där deras jämförelse över tusentals strukturer finner dem bättre, annars Brown och Altermatt (1985) eller en annan artikel; saknas de, en uppskattning från de två grundämnena (O'Keeffe och Brese 1991). En summa som avviker mer än 0,25 från oxidationstalet visas i orange: en för lång eller för kort bindning, en felplacerad atom, fel grundämne. Globalt instabilitetsindex sammanfattar cellen: under 0,1 är strukturen ospänd, över 0,2 sällan stabil.
Strukturfiler
Vad teorin säger
Publicerade strukturer utbyts i några få format. CIF (Crystallographic Information File) är standarden hos International Union of Crystallography och databaserna. SHELX (.res, .ins) är formatet för förfiningsprogram för enkristaller, och POSCAR formatet för beräkningsprogrammet VASP, som anger alla atomer men inte deras grupp. En fil avrundar koordinaterna (0.666667 i stället för 2/3) och anger inte alltid gruppen på samma sätt: att läsa in den korrekt kräver att man återfinner symmetrin.
I Laue
Menyn Struktur läser en CIF, en SHELX-fil eller en POSCAR. För en CIF känns gruppen igen på sina symmetrioperationer, annars på sin Hall-symbol, annars på sin Hermann–Mauguin-symbol. De avrundade koordinaterna får tillbaka sitt exakta värde, och atomerna lägger sig på sina speciella positioner. En POSCAR får tillbaka sin symmetri. Samma meny skriver strukturen som CIF, SHELX, POSCAR, utökad XYZ eller PDB, och dess nät som CGD, som Systre och databasen RCSR läser för att namnge en topologi (dia, pcu…).
I fliken Uppbyggnad gör avsnittet Supercell och skiva om kristallen i P1, varje atom en egen position: för att lägga in en defekt, en substitution eller oordning, eller för att exportera den till ett beräkningsprogram. En supercell upprepar cellen n₁ × n₂ × n₃ gånger. En skiva skär kristallen parallellt med planet (hkl): man väljer antalet lager, var och ett en period av planet, och vakuumet ovanför; a och b ligger i planet och c är vinkelrät mot det, som ytberäkningar förväntar sig. Ångra ger tillbaka den ursprungliga kristallen.
Tesselleringar: de 17 plangrupperna
Vad teorin säger
En tapet, ett kakelgolv, ett tryckt tyg: alla upprepar ett motiv i två riktningar i planet. De är kristaller i två dimensioner, och samma teori gäller, fast enklare. Man kan vrida motivet, spegla det, förskjuta det eller kombinera dessa rörelser, och den kristallografiska restriktionen tillåter bara rotationer av ordning 2, 3, 4 och 6. Resultatet är exakt sjutton plangrupper, bevisade på 1800-talet och alla, sägs det, närvarande i Alhambras dekorationer.
Varje grupp har sitt fundamentalområde: den minsta del av planet ur vilken operationerna återskapar hela mönstret. Att rita i detta område är att rita hela tesselleringen. Grupperna namnges på två sätt. Den internationella symbolen, som p4mm, anger gittret och sedan elementen längs riktningarna. Conways orbifold-notation, som *442, räknar rotationscentra och speglar utifrån områdets topologi.
Två idéer berikar bilden. De tvåfärgade grupperna (46 i planet) låter en kopia byta färg under vissa operationer, som i Eschers grafik där en vit fisk blir svart. Delgrupperna tar bort operationer: från p4mm till p4 försvinner spegelkopiorna, och motivet speglas inte längre.
I Laue: steg för steg
- Välj en regel. Överst i panelen väljer väljaren Tessellering | Fris | Rosett mellan de 17 plangrupperna, de 7 friserna, mönster som bara upprepas i en riktning, som en bård, och rosetterna, som vrids kring en punkt; menyn Grupp nedanför erbjuder grupperna av den valda typen. Till att börja med ger p4mm ett kvadratiskt kalejdoskop, p6m ett sexkantigt kalejdoskop, och p4 eller p6 en rosett som snurrar utan speglar.
- Rita i det grå området. Det är ”fundamentalområdet”, den minsta delen av mönstret: allt du ritar där kopieras överallt. Verktyget Rita ritar på fri hand i den valda färgen.
- Placera motiv. Verktyget Motiv placerar en form (cirkel, triangel, kvadrat, romb, femhörning, sexhörning, stjärna, pil), en bokstav, en symbol, en emoji eller din egen bild. Panelen Utseende ställer in storlek och rotation. Nära ett rotationscentrum eller en spegel fäster motivet där, och kopiorna möts i en rosett.
- Välj färgerna. Varje linje och varje motiv har sin egen färg, och bakgrundsfärgen går också att ställa in. Två färger väljer en av de 46 tvåfärgade grupperna: kopiorna byter färg under de operationer som är ritade i rött.
- Se resultatet för sig. Endast mönstret döljer cellen, gittret och symbolerna: bara mönstret blir kvar.
- Skriv ut eller exportera. Som bild för skärmen, som PDF för papper, eller för tyg och tapet med en sömlös rapport (se Utskrift och vävning).
Byter du regel ändras inte din teckning: den upprepas bara på ett annat sätt. Samma frihandslinje blir en rosett, ett kalejdoskop eller ett strömönster beroende på vilken grupp du väljer.




Verktygen är fyra. Välj flyttar ett motiv eller en linje med alla dess kopior, Motiv placerar ett motiv, Rita ritar på fri hand och Sudda raderar det man rör vid. Ett asymmetriskt motiv, som bokstaven F, visar vad varje operation gör: vridet av rotationerna, vänt av speglingarna. På en speciell position hamnar kopiorna ovanpå varandra, och ett motiv med lägre symmetri än sin plats gör det synligt. Sidopanelen listar gruppens operationer och erbjuder dess delgrupper och övergrupper med samma cell. Under Visning visar Omfång Hela planet (standard) eller ett Utsnitt på kolumner × rader av celler, från 1 × 1 till 12 × 12, inramat och beskuret vid cellernas kanter: användbart för att visa en enda cell, eller ett block på 2 × 2 på tavlan.
Hitta regeln i ett kakelgolv. Lägg ett fotografi av ett golv, ett tyg eller ett tryck under mönstret. Justera dess läge, storlek, rotation och opacitet, och få cellen att sammanfalla med upprepningen på fotot. Pröva sedan grupperna tills symbolerna hamnar på förlagans rotationscentra och speglar. Tutorns identifieringsövningar tränar ögat.



Friser: de 7 grupperna för ett band
Vad teorin säger
En fris, en bård, ett broderi eller en rad kakelplattor upprepas bara i en riktning. De möjliga symmetrierna hos ett band är färre: bara sju grupper. Conway gav dem namn som är lätta att minnas när man går, efter de spår man skulle lämna: hoppet, steget, sidosteget, det snurrande hoppet… Frisen p11g är till exempel spåret av fotsteg i snön, en glidspegling längs bandet.
I Laue
Väljaren Tessellering | Fris | Rosett växlar till friserna; menyn Grupp erbjuder då alla sju, med symbol, orbifold-notation och Conways namn. Bandet ritas med en höjd lika med cellparametern b. Alla tesselleringens verktyg fungerar där.
Mandalor och rosetter
Vad teorin säger
En rosett, en glasmålning, en blomma eller en mandala upprepas inte över hela planet: motivet vrids kring en punkt. Leonardo da Vinci hade lagt märke till att en ändlig figur bara har två sorters symmetri:
- Cₙ: bara n rotationer. Armarna vrids alla åt samma håll, som en snurra.
- Dₙ: n rotationer och n speglar genom centrum, som en stjärna eller en katedrals rosettfönster.
Till skillnad från tesselleringar är alla ordningar tillåtna: 5, 8, 12 eller 13. Det är den kristallografiska restriktionen sedd från andra hållet. En enskild figur kan ha femfaldig symmetri, en periodisk tessellering aldrig. Penroses kvasikristaller har för sin del rosetter av ordning 5 eller 10 i centrum.
I Laue
Väljaren Tessellering | Fris | Rosett (”Mandala” när användningen är Design) öppnar verkstaden. Räknaren Ordning väljer n från 1 till 24, och reglaget Speglar går från Cₙ till Dₙ. Rita eller placera ett motiv i den grå sektorn, fundamentalområdet: varje linje kopieras runt centrum. Ett motiv som placeras på en spegel eller i centrum fäster där och får färre kopior, vilket listan över motiv visar (platssymmetri och antal kopior). Zoom, eller nypning, förstorar figuren så att man kan rita detaljerna. Speglarna vägleder handen; Symmetrielement döljer dem. Två färger låter sektorerna växla, och bilden exporteras som PNG eller som vektor-PDF. Linjernas tjocklek och stil (heldragen, streckad, prickad, sandpulver med sin fallradie) ställs in under listan över linjer, i verkstäderna Tessellering och Rosett.



Diffraktion
Vad teorin säger
Avstånden mellan atomer, av storleksordningen en ångström (10−10 m), är tusen gånger för små för synligt ljus. Man belyser därför kristallen med en våg av jämförbar våglängd: röntgenstrålning, neutroner eller elektroner. Varje atom sprider lite av vågen. Eftersom kristallen är periodisk adderas dessa vågor bara i vissa riktningar, där de bildar skarpa fläckar, reflexerna. I övriga riktningar släcker de ut varandra.
- Geometrin ger cellen. Man ser kristallen som familjer av parallella plan, betecknade med sina Millerindex (h k l) och med avståndet d mellan sig. En familj reflekterar vågen när 2 d sin θ = n λ: det är Braggs lag. Varje reflex motsvarar en punkt i det reciproka gittret, på avståndet 1/d från origo. Att mäta reflexernas riktningar är alltså att mäta gittret.
- Intensiteterna ger atomerna. En reflex intensitet beror på atomernas läge och slag, genom strukturfaktorn F. Varje atom bidrar med en våg, fasförskjuten efter sitt läge; deras summa gör reflexen stark eller svag.
- Utsläckningarna ger gruppen. Vissa reflexer är noll oavsett vilka atomerna är. Ett centrerat gitter släcker ut hela familjer; en skruvaxel eller ett glidspegelplan släcker ut andra. Dessa systematiska utsläckningar avslöjar gittertypen och en del av rymdgruppen.
- Laueklassen. Diffraktionsmönstret är alltid centrosymmetriskt (Friedels lag). Det visar därför punktgruppen utökad med ett symmetricentrum: dess Laueklass, en av de 11 i rummet eller de 6 i planet.
Mätningen ger varje reflex intensitet, men inte dess vågs fas. Båda behövs för att komma tillbaka till bilden av atomerna genom en Fouriersyntes. Det är fasproblemet, kärnan i strukturbestämningen. Pattersonfunktionen, som klarar sig utan faser, visar vektorerna mellan atomerna snarare än atomerna själva.
Formlerna
Det reciproka gittret och avståndet mellan plan:
Braggs lag, och dess motsvarighet, Lauevillkoret (Ewaldsfären, ):
Strukturfaktorn och intensiteten:
Elektrontätheten, och Pattersonfunktionen som klarar sig utan faserna :
I Laue
Varje verkstad i planet har sin diffraktionspanel. För en tessellering: reflexerna (h k), deras intensitet |F|², de systematiska utsläckningarna markerade med en ring, och Laueklassen. För en kvasikristall: Braggtopparna, eller hela intensitetskartan i logaritmisk skala.
Förstoringsknappen öppnar mönstret i en stor vy. Där kan man zooma upp till ×64 (nypning, knappar, dubbelklick på den punkt som ska förstoras) och flytta sig genom att dra. Vid varje zoomsteg nyberäknas det synliga området: svagare toppar dyker upp, kartan blir finare, och bortom ×3 bär varje reflex sina index. Ljusstyrka och Kontrast lyfter fram de svaga topparna. Mönstret exporteras som PNG eller vektor-PDF, och reflexerna som CSV.
Fouriersyntes går den omvända vägen: den bygger upp motivet igen ur dess diffraktion. Med de sanna faserna kommer motivet tillbaka; med faser satta till noll eller slumpmässiga gör det inte det. Det är fasproblemet, synligt med en blick. Pattersonkartan visar vektorerna mellan motiven.
Kvasikristaller
Vad teorin säger
År 1982 observerade Dan Shechtman en legering av aluminium och mangan som gav skarpa diffraktionstoppar, som en kristall, men med tiofaldig symmetri, förbjuden enligt den kristallografiska restriktionen. Det var inget misstag: materia kan vara ordnad utan att vara periodisk. Man talar om kvasikristaller (Nobelpriset i kemi 2011). Penrosetesselleringarna, upptäckta av matematiker på 1970-talet, är deras tvådimensionella modell: två romber som täcker planet utan att någonsin upprepas.
Hemligheten är en dold dimension. En kvasikristall är ett snitt genom en kristall av högre dimension, projicerat på vårt rum under en irrationell vinkel. Penrosetesselleringen kommer på så sätt från ett femdimensionellt gitter. Man behåller de punkter i gittret som ligger nära ett plan, inom ett ”fönster” i det vinkelräta rummet, och projicerar dem. Eftersom utgångsgittret är periodiskt behåller diffraktionen skarpa toppar; eftersom projektionen är irrationell upprepas resultatet aldrig.
Samma konstruktion fås med de Bruijn-gitter, med en familj parallella linjer per riktning och en platta per korsning, eller, för Penrose, genom inflation: varje platta delas upp i mindre plattor, i det gyllene snittets proportion. Att förskjuta snittet kallas en fason: några plattor vänds här och där, och tesselleringen förblir giltig. Samma idéer gäller för mer egenartade mängder, som de synliga punkterna i ett gitter, de som ingenting skymmer sett från origo. De är aldrig periodiska, med hål av alla storlekar, och ändå består deras diffraktion enbart av skarpa toppar.
Dessa tesselleringar har också en konsthistoria. Girih, de flätade linjeornamenten i persisk och islamisk arkitektur, är ritade på dolda plattor. De i helgedomen Darb-i Imam i Isfahan (1453) följer nästan exakt en Penrosetessellering, fem sekler före Penrose (Lu och Steinhardt, Science, 2007).
I Laue
Verkstaden erbjuder tre tesselleringar: Penrose (ordning 10), Ammann–Beenker (ordning 8) och dodekagonal (ordning 12), byggda med gittren eller, för Penrose, genom inflation (Byggd med). Reglagen för Fason flyttar snittet. Vinkelrätt rum visar var varje hörn hamnar: håll pekaren över ett hörn för att hitta det. Diffraktionspanelen visar topparna eller intensitetskartan.
Avsnittet Plattor ger varje sorts platta en egen färg och ställer in kanterna (noll döljer dem). Menyn Dekor lägger linjer som fortsätter från platta till platta: Penrosebågarna, som ritar upp tesselleringens matchningsregler, bågar mellan kanternas mittpunkter, band som följer de Bruijns linjer, och girih-flätverk i 36°, 54° eller 72° mot kanterna. Rita plattorna… öppnar en platta i stort format där du kan rita egna linjer och placera motiv. Allt du gör där upprepas på varje platta av samma sort, vridet med den, och en linje som slutar i en av de markerade punkterna på kanterna fortsätter i grannplattan.
Menyn Motiv erbjuder också de synliga punkterna i det kvadratiska eller triangulära gittret. Håll pekaren över en punkt för att se dess siktlinje och den punkt som skymmer den. Inställningen k ger de k-fria punkterna, där de synliga punkterna är fallet k = 1.




Lauediagrammet
Vad teorin säger
År 1912 fick Max von Laue idén att skicka röntgenstrålar genom en kristall. Walter Friedrich och Paul Knipping utförde experimentet, först på kopparsulfat och sedan på zinkblände. På den fotografiska plåten framträdde regelbundet ordnade fläckar. Experimentet bevisade två saker på en gång: röntgenstrålar är vågor, och en kristall är ett gitter av atomer. Laue fick Nobelpriset i fysik 1914.
Strålen är vit: den innehåller alla våglängder i ett band, och kristallen står stilla. Varje familj av gitterplan bildar en vinkel θ med strålen. Ur spektrumet väljer den ut den våglängd som uppfyller Braggs lag och skickar den i en riktning som avviker 2θ, där den lämnar en fläck. Planen i en och samma zon, parallella med samma axel, ger fläckar som ligger på en ellips i transmission och på en hyperbel i bakåtreflex.
Fläckarnas placering visar kristallens symmetri sedd längs strålen. En fyrfaldig axel parallell med strålen ger ett diagram som upprepas vid varje kvarts varv. Diffraktionen lägger alltid till ett symmetricentrum (det är Friedels lag): diagrammet visar därför Laueklassen och inte kristallklassen. Det är metodens främsta användning: att orientera en kristall innan den kapas.
En fläck samlar flera övertoner. Planen (100), (200) och (300) skickar λ, λ/2 och λ/3 i samma riktning. När den första reflexen är utsläckt finns fläcken ändå kvar genom de följande.
Från en fläck till planen
Man kan också läsa diagrammet baklänges: från en fläck går man tillbaka till den familj av plan som gav upphov till den. Man mäter fläckens läge på filmen, (x, y), och avståndet D från kristallen till filmen. Den diffrakterade strålen går från kristallen till fläcken; den bildar vinkeln 2θ med den infallande strålen, där tan 2θ = r/D och r är fläckens avstånd från mitten. Reflexionen följer spegelregeln: planens normal är bisektrisen till vinkeln mellan den infallande och den diffrakterade strålen. Den är alltså riktad längs û − n̂, skillnaden mellan enhetsvektorerna för den diffrakterade och den infallande strålen. Dess komponenter längs cellens axlar a, b och c är proportionella mot indexen (h k l).
Ta stensalt längs [001], filmen på 40 mm och en fläck vid (0, 30) mm, där filmens överkant är b. Då är û = (0; 30; 40)/50 = (0; 0,6; 0,8), n̂ = (0; 0; 1) och û − n̂ = (0; 0,6; −0,2), proportionell mot (0, 3, −1): det är planen (0 3 1̄). Men F-gittret släcker ut (0 3 1̄): fläcken kommer från dess överton (0 6 2̄). Man känner inte varje fläcks våglängd: Lauediagrammet ger planens riktning, det vill säga kristallens orientering, men inte deras avstånd. I laboratoriet för man över fläckarna till en stereografisk projektion, med Leonhardts nät i transmission eller Greningers nät i bakåtreflex, och känner igen vinklarna mellan planen.
Formlerna
Braggs lag väljer våglängden för varje familj av plan, med avståndet , som bildar vinkeln med strålen:
På en plan film på avståndet från kristallen, i transmission, ligger fläcken på avståndet från mitten:
Från en fläck (x, y), med filmen på avståndet , till planens normal och sedan till deras index:
I Laue
I verkstaden Kristall öppnar Lauediagram (fliken Diffraktion) en panel ovanför stereogrammet. En vit stråle från 0,25 till 2,5 Å går genom kristallen i vyns riktning. Filmen är plan, 100 mm i sida, 40 mm från kristallen. Valet Film placerar den bakom kristallen (Transmission, med ett strålstopp i mitten) eller framför den (Bakåtreflex, med hålet som strålen passerar genom). När man vrider kristallen flyttar sig fläckarna. Knapparna under Titta längs lägger en axel i strålen. En fläcks storlek och svärta följer dess intensitet, som summerar alla övertoner i bandet. Panelens förstoringsknapp öppnar diagrammet i stort format: där väljer man strålningen (röntgen med rörspänningen, eller neutroner), våglängdsbandet och filmavståndet; man kan zooma, och pekar man på en fläck visas dess index, övertoner, 2θ och d. Fläckarna exporteras som CSV. För att kontrollera en beräkning för hand: pekar man på en fläck i det förstorade diagrammet visas dess index. Övningarna ”Saltets Lauediagram” och ”Kvartsens Lauediagram” går igenom den vägen steg för steg.
![Tre Lauediagram: stensalt längs [001] i transmission, kvarts längs c, stensalt i bakåtreflex](../../../img/laue-pattern.jpg)
Pulverdiffraktogrammet
Vad teorin säger
De flesta prover är inte en enkristall utan ett pulver: tusentals små kristaller med slumpmässig orientering. Varje familj av plan hittar alltid några välorienterade kristalliter, så att varje reflex blir en kon kring strålen, med halva öppningsvinkeln 2θ. På en film som lindats runt provet, i Debye–Scherrer-kameran, lämnar varje kon ett par bågar. En modern diffraktometer mäter intensiteten som funktion av 2θ: det är pulverdiffraktogrammet, en kristallin fas fingeravtryck.
En pulverlinje samlar alla reflexer med samma avstånd d. Dess intensitet beror på flera saker:
- strukturfaktorn;
- multipliciteten, det vill säga antalet ekvivalenta reflexer (sex för 200 i ett kubiskt system);
- en geometrisk faktor, kallad Lorentz-polarisationsfaktorn;
- atomernas termiska rörelse (faktorn B), som försvagar de stora vinklarna.
En linje kan saknas av två mycket olika skäl. Den kan vara utsläckt av symmetrin, oavsett atomerna: en centrering, en skruvaxel, ett glidspegelplan. Den kan också vara upphävd av atomerna själva, som linjen 222 i diamant.
Formlerna
En pulverlinjes intensitet, med multipliciteten och Lorentz-polarisationsfaktorn:
I Laue
I verkstaden Kristall placerar Pulverdiffraktogram (fliken Diffraktion) kristallens diffraktogram under vyn, omräknat varje gång en atom flyttas. Det beräknas med Waasmaiers och Kirfels atomära spridningsfaktorer för röntgen och med de koherenta spridningslängderna för neutroner. Förstorat visar det sina inställningar (strålning, våglängd, Kα₂-linjen, B, toppbredd, största 2θ), linjetabellen och Debye–Scherrer-filmen. Tabellen säger varför en linje saknas: utsläckt av centreringen, en skruvaxel eller ett glidspegelplan, eller upphävd av atomerna. Med Identiska punkter sprider varje atom på samma sätt: bara gittret och positionerna återstår, och stensaltets udda linjer försvinner, eftersom Na och Cl inte längre går att skilja åt. Linjerna exporteras som CSV, kurvan som .xy.

En verklig pulvermätning: förfiningen
Vad teorin säger
En verklig mätning liknar aldrig helt beräkningen. Topparna har en bredd och en form som beror på instrumentet och provet; en bakgrund tillkommer, och instrumentets nollpunkt är något förskjuten. Med en kopparanod fördubblas dessutom varje linje av Kα₂-linjen. Rietveldmetoden jämför mätningen punkt för punkt med ett beräknat diffraktogram och justerar parametrarna tills avvikelsen blir så liten som möjligt, med minsta kvadratmetoden. Man får ut en noggrann cell, ofta på 10−4 Å när, och beviset för att modellen beskriver provet väl.
En linjes profil modelleras med en pseudo-Voigt, en blandning av en gaussisk och en lorentzisk funktion. Dess bredd varierar med vinkeln enligt Cagliotis formel, och bakgrunden följer ett Tjebysjovpolynom. Kvaliteten bedöms med två överensstämmelsemått: Rwp, den viktade avvikelsen, och χ², som jämför denna avvikelse med det förväntade räknebruset. Ett χ² nära 1 betyder att modellen förklarar mätningen så väl som bruset tillåter.
Formlerna
Linjebredden (Caglioti) och den minimerade summan, med vikterna :
Överensstämmelsemåtten ( punkter, parametrar):
I Laue
I pulvervisaren importerar avsnittet Mätning en fil: två eller tre kolumner (2θ, intensitet, standardavvikelse) i .xy, .xye, .dat eller CSV, en pulver-CIF eller en GSAS-fil. Mätningen läggs över beräkningen (punkterna, den beräknade kurvan i rött, differensen under). Man väljer vilka parametrar som ska förfinas (skala, nollpunkt, provförskjutning, bakgrund, bredder, blandning, asymmetri, cell) och 2θ-intervallet, och sedan startar Förfina anpassningen i två omgångar, i bakgrunden. Laue visar Rwp, χ² och den förfinade cellen; Tillämpa cellen skriver in den i dokumentet. Laue har validerats på detta sätt mot en verklig mätning av NIST-standarden LaB₆: den certifierade cellen återfinns där på 3 × 10−4 Å när.
Ett okänt pulver: indiceringen
Vad teorin säger
Om man inte vet vad man har mätt måste man först hitta cellen: det är indiceringen, som tilldelar varje linje index (h k l). För en kubisk cell är det nästan en lek. Linjernas 1/d² står i samma förhållanden som heltalen h² + k² + l², och följden av förekommande heltal röjer till och med gittret. För lägre symmetri måste man söka två eller tre parametrar samtidigt, och antalet möjliga lösningar växer snabbt. En lösnings kvalitet mäts med de Wolffs godhetstal M₂₀: stort när linjerna hamnar rätt och få beräknade linjer förblir oobserverade. När cellen väl är funnen anger de saknade linjerna vilka rymdgrupper som är förenliga.
Formlerna
För en kubisk cell, och de Wolffs godhetstal (, beräknade linjer fram till den 20:e observerade linjen, den genomsnittliga avvikelsen):
I Laue
Avsnittet Indicering i visaren hittar mätningens toppar (markerade med orange trianglar). Därefter söker det de kubiska, tetragonala, hexagonala och ortorombiska celler som förklarar dem, rangordnade efter M₂₀. Monoklina och trikliniska celler söks inte. För den valda cellen föreslår Laue de förenliga familjerna av rymdgrupper, de mest restriktiva först. Använd denna cell och grupp skriver in dem i dokumentet, och förfiningen kan börja.
Bandstrukturer
Vad teorin säger
I en isolerad atom har en elektron bara tillgång till några få energinivåer. I en kristall kommer ett enormt antal identiska atomer nära varandra: varje nivå breddas till ett band, som rymmer lika många tillstånd som det finns celler. En elektron i kristallen är en våg som löper genom hela gittret. Dess tillstånd anges med en vågvektor k, och dess energi beror på k. Eftersom gittret upprepar sig räcker det att låta k variera inom en enda cell i det reciproka gittret: Brillouinzonen.
Man ritar banden längs en väg som förbinder zonens högsymmetripunkter. Punkterna har vedertagna namn: Γ i centrum, X mitt på en kvadratisk sida, L mitt på en hexagonal sida. Linjerna som förbinder dem har också namn: Δ från Γ till X, Λ från Γ till L, Σ från Γ till K.
Varje band tar emot två elektroner per cell, en med vardera spinn. Man fyller banden nerifrån och upp med valenselektronerna:
- om det sista fulla bandet skiljs från nästa av ett tomt intervall, det förbjudna bandet eller bandgapet Eg, är kristallen en isolator (flera eV, som salt) eller en halvledare (omkring 1 eV, som kisel);
- om ett band bara är delvis fyllt rör sig elektronerna utan ansträngning: det är en metall. Gränsen mellan fyllda och tomma tillstånd kallas ferminivån.
Bandgapet avgör vilket ljus som absorberas. En foton vars energi överstiger Eg kan lyfta en elektron från valensbandet till ledningsbandet; en foton med lägre energi passerar genom kristallen. Bandgapet är direkt när valensbandets topp och ledningsbandets botten ligger vid samma k, som i galliumarsenid, i Γ. Kristallen absorberar och avger då ljus väl: man gör lysdioder och lasrar av den. Annars är bandgapet indirekt, som i kisel, från Γ mot linjen Δ: det krävs dessutom en gittersvängning, en fonon, och kristallen avger nästan inget ljus.
Formlerna
Energin hos en fri elektron, och den våglängd ovanför vilken en kristall med bandgapet inte längre absorberar:
I Laue
I verkstaden Kristall placerar Bandstruktur (fliken Egenskaper) ett litet banddiagram bredvid vyn, med bandgapets värde eller beteckningen Metall. Förstorat visar det Brillouinzonen i 3D med sina namngivna punkter, banden längs den vedertagna vägen och tillståndstätheten. För en halvledare eller en isolator ger fliken Absorption den dielektriska funktionen, brytningsindex, absorptionskoefficienten, reflektiviteten och Taucdiagrammet. Tre metoder finns:
- den empiriska pseudopotentialen, anpassad till optiska mätningar, för fjorton halvledare med diamant- eller zinkbländestruktur (Si, Ge, GaAs, InP, ZnS…): den mest tillförlitliga;
- tight binding, för varje kristall som har atomer: en första blick, metall eller inte, och bandens form;
- det tomma gittret, fria elektroner vikta in i zonen, för att förstå var banden kommer ifrån.
De beräknade bandgapen avviker ofta något från de uppmätta. Knappen Uppmätt bandgap lyfter ledningsbanden till det uppmätta värdet: det är ”saxen”. Banden, tillståndstätheten och spektrumet exporteras som CSV, diagrammen som bild. Exemplen Kisel och Galliumarsenid öppnas direkt på sina band.
Saxen, enkelt förklarad: ingen bandmodell får bandgapets bredd rätt (forskningens beräkningar med DFT ger det 30 till 50 % för litet, tight binding ibland för stort), men bandens form är bra. Saxen klipper diagrammet mitt i bandgapet och flyttar alla tomma band uppåt eller nedåt i ett block, till det uppmätta bandgapet; inget annat ändras. Det avgör: den energi där kristallen börjar absorbera, alltså dess färg och genomskinlighet, och dess brytningsindex, som sjunker när gapet öppnas. Reglaget Korrigering av bandgapet (sax) går från −3 till +3 eV; Uppmätt bandgap ställer in det när värdet är känt (pseudopotentialens halvledare och ett tjugotal vanliga kristaller i tight binding: diamant, stensalt, korund, kvarts, kalcit, rutil…). Spektret följer genast.
En legering av två halvledare ur tabellen — Si₁₋ₓGeₓ, In₁₋ₓGaₓAs, GaAs₁₋ₓPₓ… — beräknas som en virtuell kristall: dess formfaktorer är medelvärdet av de två föreningarnas, viktat med andelarna på den delade platsen. På fliken Uppbyggnad låter avsnittet Legering x glida från den ena till den andra, medan cellen följer Vegards lag. Där syns bandgapet i GaAs₁₋ₓPₓ gå från direkt till indirekt (kring x = 0,36; uppmätt 0,45) och, i Si₁₋ₓGeₓ, germaniums ledningsbandsdal ta över från kiselns (kring x = 0,93; uppmätt 0,85). Den virtuella kristallen utelämnar oordningen: den saknar det mesta av bandgapets krökning (In₀.₅₃Ga₀.₄₇As: 0,91 eV beräknat, 0,75 eV uppmätt), och den ger bara en familj av fononer där en verklig legering har två.
En kristall som inte är kubisk har inte samma brytningsindex i alla riktningar: kalcit fördubblar bilder eftersom ljus polariserat vinkelrätt mot dess c-axel ser det ordinära indexet nₒ = 1,658, och ljus polariserat längs axeln det extraordinära indexet nₑ = 1,486. Menyn Polarisation på fliken Absorption visar spektret för E ⊥ c (ordinär), E ∥ c (extraordinär) eller Medelvärde över polarisationerna (tre axlar för en biaxial kristall). Tabellen Brytningsindex vid 589 nm ställer raden Uppmätt bredvid två modeller: Punktdipoler, där varje jon deformeras av fältet från alla andra, och Band, med korrigeringen av bandgapet, där elektronerna rör sig genom hela kristallen. Laue markerar som Rekommenderad den som kom närmast mätningen för den sortens kristall: punktdipoler för en jonkristall med stort bandgap (inom 4 % för kalcit, kvarts, korund, stensalt…), banden under 5 eV (halvledare, rutil); banden ger i gengäld rätt tecken på dubbelbrytningen nₑ − nₒ i alla fem testade enaxliga kristallerna.
Dispersionen — index som ändras med färgen — syns på kurvan Brytningsindex n, extinktion κ: för de kristaller vars dispersion har mätts (kalcit, kvarts, korund, rutil, fluorit, stensalt, CsCl, zinkblände, diamant, SrTiO₃, kisel, GaAs) ritas kurvan Uppmätt streckad ovanpå, för den valda polarisationen. Tabellen över index får kolumnen V_d, Abbetalet: ju mindre det är, desto mer sprider kristallen vitt ljus till en regnbåge (diamant 55, rutil 10, därav dess ”eld”). En sista rad ger Sellmeierformeln med en term för den rekommenderade modellen, klar att klistra in i ett program för optisk design; exporten Optiskt spektrum (CSV)… innehåller också det uppmätta indexet. Modellen träffar Abbetalet inom 20 % för 11 av 14 strålar: ta hellre den uppmätta kurvan när du konstruerar optik.

I en metall korsar ferminivån band: de besatta tillstånden fyller en del av Brillouinzonen, och fermiytan skiljer dem från de tomma tillstånden. Det är den som avgör ledningsförmågan, elektronernas värmekapacitet och svaret på ett magnetfält. I visaren ritar Fermiyta ytan i zonen för en metall i tight binding eller för fria elektroner (tomt gitter), en färg per band, och under den dess snitt med planet genom Γ tvärs över vyn: vrider man zonen vrids snittet med. Kopparns fria elektroner ger en sfär, helt inne i zonen; i tight binding sväller den ut i halsar som berör de åtta hexagonala sidorna, i punkterna L, så som Pippards mätningar visade (1957). För aluminium och dess tre elektroner sträcker sig den fria sfären ut i andra och tredje zonen: det är Harrisons konstruktion.
Kristallens svängningar: fononerna
Vad teorin säger
Atomerna i en kristall står inte stilla: de svänger kring sina lägen, hållna på plats av sina bindningar som av fjädrar. En svängning fortplantar sig genom hela kristallen som en våg, med vågvektorn q; dess kvantum kallas en fonon. Liksom för elektronerna räcker det att låta q gå genom Brillouinzonen, och frekvensen ritas längs samma väg som banden.
En kristall vars primitiva cell innehåller N atomer har 3N grenar:
- tre akustiska grenar, som utgår från noll i Γ: hela cellen rör sig som ett block, och vid långa våglängder är de ljudvågorna, en longitudinell och två transversella;
- 3N − 3 optiska grenar, där atomerna i samma cell svänger mot varandra. I en jonkristall bär de en dipol och absorberar infrarött ljus.
I en jonkristall skapar en longitudinell optisk svängning dessutom ett elektriskt fält som gör den styvare: dess frekvens (LO) överstiger de transversella svängningarnas (TO). Skillnaden beror på jonernas laddningar och på elektronernas avskärmning.
Styva bindningar och lätta atomer svänger snabbt: diamant når 40 THz, stensalt kommer inte över 8 THz. Fononerna bestämmer värmekapaciteten och värmeledningen, och det är dem kisel behöver för att ta sig över sitt indirekta bandgap.
Formlerna
En kedja av atomer med massan , förbundna med fjädrar med styvheten och med avståndet :
I Laue
I bandstrukturens visare ritar fliken Fononer grenarna längs samma väg, med svängningarnas tillståndstäthet, i THz, i cm⁻¹ eller i meV. För de tetraedriska halvledare som Martin studerade (Si, Ge, GaAs, InP…) är fjädrarna de i Keatings modell, anpassade till de elastiska konstanterna. I en jonkristall (stensalt, fluorit, perovskiter…) attraherar och repellerar jonerna varandra genom sina laddningar: Laue lägger till dessa coulombkrafter, och nära Γ stiger den longitudinella optiska grenen över de transversella, så som mätningar i infrarött visar. För övriga kristaller sätter Laue universella fjädrar mellan grannar, efter bindningens art (kovalent eller metallisk), och håller ihop grafitens skikt. Det är en första blick på grenarna, vars styvhet kan justeras för att jämföras med en mätning. En gren som ritas under noll visar en struktur som hellre skulle deformeras: strontiumtitanat, kubiskt vid rumstemperatur, deformeras just så under 105 K.
Ljuset och kristallen: infrarött, Raman, dubbelbrytning
Vad teorin säger
Synligt ljus har en våglängd som är tusentals gånger större än cellen: av svängningarna ser det bara Brillouinzonens mitt, Γ. Två sätt att se dem:
- infrarött ljus absorberas av en mod som får en elektrisk dipol att svänga, när joner med motsatta laddningar rör sig mot varandra;
- Ramanspridning ändrar en lasers färg en aning när en mod deformerar elektronmolnet, det vill säga polariserbarheten.
Symmetrin avgör vilka moder som är aktiva. I en kristall med ett symmetricentrum är en mod aldrig aktiv både i infrarött och i Raman: det är uteslutningsregeln. Kislets optiska mod syns bara i Raman (520 cm⁻¹), stensaltets bara i infrarött. Mellan den transversella frekvensen TO och den longitudinella LO reflekterar en jonkristall nästan allt ljus: det är reststrahlen-bandet, ”reststrålarna”, med vilket man förr isolerade det fjärran infraröda.
Symmetrin avgör också hur synligt ljus fortplantar sig. En kubisk kristall har samma brytningsindex i alla riktningar. En tetragonal, trigonal eller hexagonal kristall är enaxlig: ljus som går längs c delas inte, varje annan stråle delas i två, den ordinära och den extraordinära. De övriga kristallerna är tvåaxliga. Kalcit, med sina plana och parallella CO₃-grupper, är det mest slående exemplet: ett streck sett genom en romboeder blir dubbelt.
Formlerna
Den dielektriska funktionen för en jonkristall i infrarött, och Lyddanes, Sachs och Tellers relation:
En ädelstens färg kommer oftast från något som bara finns i spårmängd: ett färgcentrum i en i övrigt perfekt kristall. I rubin ersätter en Cr³⁺-jon ungefär en aluminiumatom på hundra; det elektriska fältet från dess sex syreatomer klyver dess d-nivåer, och jonen absorberar gulgrönt och violett: kvar blir rött. Samma krom i beryll, där fältet är svagare, absorberar rött: det är smaragd. En elektron som fångats i en klorvakans, ett F-centrum, gör stensalt gult.
I Laue
På fliken Egenskaper i verkstaden Kristall lägger avsnittet Färgcentra till en övergångsmetalljon i stället för en katjon (Cr³⁺, Ti³⁺, V³⁺, V²⁺, Fe²⁺, Co²⁺, Cu²⁺), ett F-centrum på en anjonplats eller ett känt band (blå safir, akvamarin, rosa diamant, kvartsens varieteter). Laue härleder ur dem absorptionsbanden, det transmitterade spektrumet och färgen i dagsljus; den optiska densiteten anger stenens tjocklek. Defekten syns i 3D-vyn: jonen på sin plats, i sitt grundämnes färg och omgiven av en streckad cirkel, eller den tomma vakansen med sin elektron. Exemplen Rubin, Smaragd, Blå safir och Stensalt med F-centra är byggda så.
När banden har mätts i polariserat ljus (rubin, blå safir) visar två färgrutor kristallens två färger: ljus polariserat vinkelrätt mot den optiska axeln (E ⊥ c) och längs axeln (E ∥ c). Det är den dikroism som ett dikroskop visar: rubinen purpurröd och orangeröd, safiren violettblå och blågrön. Där jonens absorptionstvärsnitt har mätts (i korund) anger Laue också den koncentration, i atomer per miljon (ppma), som ger denna optiska densitet.
För rubin visar avsnittet också R-linjernas Zeemaneffekt, rubinlaserns linjer: i ett magnetfält längs c-axeln spjälkas grundnivån och de nivåer som linjerna utgår från, och varje linje delas upp i komponenter som breder ut sig som en solfjäder när fältet ökar, omkring 8 cm⁻¹ vid 10 tesla. De heldragna strecken (σ) syns i ljus polariserat vinkelrätt mot c, de streckade (π) längs c; deras tjocklek följer intensiteten. Det var genom dessa solfjädrar som kromets nivåer i rubin identifierades.
I bandstrukturens visare ger fliken Infrarött och Raman moderna i Γ, deras degeneration och vad som ser dem (Infrarött, Raman eller Tyst), den infraröda reflektiviteten (för E ⊥ c och E ‖ c i en enaxlig kristall), den optiska klassen och brytningsindexen i det synliga, beräknade med W. L. Braggs metod (1924). Tutorn frågar hur många optiska axlar en kristall har.
Temperaturen: atomerna som vibrerar
Vad teorin säger
En kristall är aldrig orörlig. Varje atom svänger kring sitt läge, hållen på plats av sina bindningar som av fjädrar. Svängningarna kan delas upp i fononer, vågorna i avsnittet Fononer; vid temperaturen T är var och en desto mer exciterad ju mindre dess energi hν är jämfört med k_BT. Även vid 0 K finns en rörelse kvar: nollpunktsrörelsen, som kvantmekaniken kräver.
Ur svängningarna kommer flera storheter som kan mätas. Värmekapaciteten C_v: vid hög temperatur lagrar varje atom 3 k_B (Dulong och Petits lag, 24,9 J/(mol·K) per mol atomer); vid låg temperatur fryser moderna ut en efter en, och C_v faller som T³ (Debye). Debyetemperaturen θ_D sammanfattar kristallens styvhet i ett enda tal: 343 K för koppar, 645 K för kisel, över 2000 K för diamant. Varje atoms medelkvadratiska förskjutning ⟨u²⟩ försvagar diffraktionen vid stora vinklar: det är Debye–Waller-faktorn, exp(−B sin²θ/λ²), med B = 8π²⟨u²⟩/3. Slutligen smälter ett fast ämne enligt Lindemann-kriteriet när √⟨u²⟩ når 10 till 15 % av avståndet mellan grannar.
Formlerna
I Laue
På fliken Simuleringar i verkstaden Kristall ger avsnittet Temperatur kristallen en temperatur. Termisk rörelse sätter den till 293 K; reglaget och fältet i kelvin ställer in den, från 0 till 1500 K. Den sparas med dokumentet.
Ur fononernas fjädrar beräknar Laue Debyetemperaturen (den som ger samma värmekapacitet vid denna temperatur, och dess värde vid hög temperatur), värmekapaciteten C_v, B-faktorn för varje grundämne och Lindemannkvoten, i orange när den överstiger 10 %. Två kurvor följer C_v och B från 0 till 1500 K, med den valda temperaturen markerad med ett streck.
Denna temperatur är densamma överallt. Pulverdiffraktogrammet och Lauediagrammet använder då det B för varje grundämne som svängningarna ger, i stället för ett enda B: vid uppvärmning släcks linjerna vid stora vinklar. Spinnens Monte-Carlo (avsnittet Magnetism) körs också vid denna temperatur.
Atomer som vibrerar i 3D-vyn sätter kristallen i rörelse: varje atom rör sig så som fononerna föreskriver vid denna temperatur, en summa av vågor med slumpvis valda faser. Rörelsen är fördröjd ungefär en biljon gånger; frekvenserna behåller sina inbördes förhållanden, och de optiska moderna går snabbare än de akustiska vågorna. Vid uppvärmning växer rörelsen; vid 0 K återstår nollpunktsrörelsen. Amplitud visar rörelsen som den är, eller tre eller tio gånger större så att den syns på avstånd.
Förskjutningsellipsoider ritar varje atom som ORTEP: ellipsoiden som den befinner sig i en del av tiden, 50 % som standard liksom i publikationer; Sannolikhet gör dem alla större eller mindre tillsammans och behåller formen. Axlarna är de hos atomens tensor för medelkvadratisk förskjutning, medelvärdesbildad över dess positions symmetri: en sfär på en kubisk position, en ellipsoid där bindningarna lämnar atomen friare i en riktning, som kvartsens syreatomer.
Samma fjädrar ger kristallens elastiska konstanter, härledda ur ljudhastigheten i fyrtio riktningar, och dess kompressionsmodul B. Tillsammans med värmekapaciteten ger de den termiska utvidgningen genom Grüneisenrelationen, α = γ C_v / (3 B V). Grüneisenparametern γ anger hur mycket svängningarna styvnar när kristallen dras samman; harmoniska fjädrar känner inte till den, och du anger den i fältet Grüneisen γ, liksom kopplingarna i magnetismen. Den är 2 som standard, som för de flesta metaller och jonkristaller; kisel har ungefär 0,5. Laue visar α och cellen vid denna temperatur, räknat från 293 K, där en cell vanligen mäts; pulverdiffraktogrammet och Lauediagrammet använder denna cell, och deras linjer förskjuts vid uppvärmning.
Fjädrarna är fononernas: en första blick, inte en mätning. Koppar ger θ_D = 321 K och B = 0,48 Ų vid 300 K (uppmätt: 343 K och 0,55 Ų), fluorit B = 0,44 Ų för kalcium och 0,76 Ų för fluor (0,47 och 0,68); kisel, vars transversella moder görs för styva av Keatings modell, blir lite för styvt. Dess elastiska konstanter kommer däremot ut exakt: Martin anpassade fjädrarna till dem. Kopparns och järnets är för små (B = 101 och 100 GPa, mot 137 och 170 uppmätt): centrala fjädrar mellan närmaste grannar kan inte göra bättre, och utvidgningen de ger blir i motsvarande grad för stor.
Magnetism: spinnen och den termiska rörelsen
Vad teorin säger
Vissa joner bär ett spinn: deras d-elektroner är inte alla parade. Mn²⁺ har fem, alla parallella (S = 5/2, Hunds regler), Ni²⁺ två (S = 1). Varje spinn är en liten magnet. Mellan grannar driver utbyteskopplingen J dem att ställa sig parallellt (J positivt, ferromagnetism) eller motsatt (J negativt, antiferromagnetism). Den termiska rörelsen gör dem däremot oordnade. Över en kritisk temperatur, T_C för en ferromagnet eller T_N (Néel) för en antiferromagnet, tar den överhanden: kristallen är paramagnetisk. Under den uppstår en ordning som växer när kristallen kyls.
Den enklaste modellen är Weiss medelfält (1907): varje spinn ser av sina grannar bara deras medelvärde, som ett magnetfält. Modellen ger ordningstemperaturen, magnetiseringen som växer under den, susceptibiliteten χ som ovanför följer Curie–Weiss lag, och språnget i värmekapaciteten vid övergången. Den bortser från fluktuationerna, som fördröjer ordningen: den överskattar alltid den kritiska temperaturen, ofta med en tredjedel eller hälften.
Formlerna
I Laue
På fliken Simuleringar i verkstaden Kristall placerar avsnittet Magnetism ett moment på platser: Jonernas spinn (Hunds regler) föreslår S för varje 3d-övergångsmetalljon utifrån dess laddning, och för de ferromagnetiska metallerna (Fe, Co, Ni) ett effektivt spinn härlett ur det uppmätta momentet. Varje plats pekar uppåt eller nedåt; Propagationsvektor k (0, ½ eller 1 längs varje axel) anger hur tecknet byts från en cell till nästa. Spinnens pilar visas i 3D-vyn.
Laue delar in de magnetiska grannarna i skal (J₁, J₂…, med avstånd och antal); du anger J i meV för vart och ett. Kopplingarna mäts, oftast med oelastisk neutronspridning; de beräknas inte här. Laue visar medelfältets ordningstemperatur, θ enligt Curie–Weiss och det effektiva momentet. Laue signalerar också om en annan ordning i samma cell skulle uppträda först. Temperaturkurvor ritar ordningen och magnetiseringen, susceptibiliteten (parallell, vinkelrät och för pulver) och dess invers, som skär axeln i θ, samt värmekapaciteten.
Exemplen MnO, NiO och MnF₂ (antiferromagneter) och α-järn (ferromagnet) kommer med publicerade kopplingar och den uppmätta temperaturen.
Medelfältet bortser från fluktuationerna; Monte-Carlo visar dem. Termisk rörelse (Monte-Carlo) får spinnen i 3D-vyn att darra vid kristallens temperatur, inställd i avsnittet Temperatur: långt under T_N svänger pilarna kring ordningen; närmare övergången blir områden oordnade; ovanför pekar de åt alla håll. Nedanför visas provets nettomagnetisering direkt, i μ_B per atom och som andel av mättnaden, tillsammans med ordningen; ett litet diagram sätter en punkt vid varje temperatur där temperaturreglaget stannar, på medelfältets kurvor: när du drar det långsamt genom övergången ritar du själv upp hur järnets magnetisering faller, eller ordningen hos en antiferromagnet vars magnetisering förblir noll. Det simulerade provet följer vyn: lika många magnetiska celler per sida som visade celler; när vyn är fylld, tre kristallceller per sida, eller hela vyn med modulen Fasövergångar. Det är periodiskt vid sina ränder. Det är minst så stort som kopplingarnas räckvidd kräver, så att ett spinn inte möter sin egen kopia på andra sidan randen: sju celler för järn, vars kopplingar sträcker sig över tio skal av grannar. I kurvfönstret värmer knappen Monte-Carlo upp tusentals spinn från ordningen och placerar punkterna bredvid medelfältets kurvor. Monte-Carlos ordningstemperatur är lägre och närmare mätningen: MnF₂ ordnas vid ungefär 70 K, mot 87 K i medelfält och 67 K uppmätt.
En magnetisk ordning har sin egen symmetri: rymdgruppens operationer som för varje moment över i sig självt, eller i det motsatta momentet om de kombineras med tidsomkastning 1′, som vänder alla moment. De bildar en magnetisk grupp, en av de 1651 Shubnikovgrupperna. Avsnittet Magnetism namnger den i tabellernas två notationer, BNS och OG (MnF₂: P4₂′/mnm′; MnO: Cc2/c, där translationen c/2 i den fördubblade cellen vänder momenten), och anger i vilka riktningar varje plats kan bära sitt moment. I kurvfönstret visar neutronpulverdiffraktogrammet vad neutronerna ser, eftersom de är känsliga för momenten: i färg de magnetiska linjerna, för en antiferromagnet mellan kristallens — MnO:s (½ ½ ½), med vilken Shull och Smart upptäckte antiferromagnetismen 1949.
I en ordnad magnet fortplantar sig en liten avvikelse hos ett spinn till grannarna som en våg: det är en spinnvåg, och dess kvantum är magnonen, på samma sätt som fononen är en svängnings kvantum. I kurvfönstret ritar Laue deras energi längs vägen genom Brillouinzonen, utifrån samma kopplingar J. I en ferromagnet startar den från noll som k² (järn); i en antiferromagnet som k (MnF₂, MnO). Anisotropi D, som låser momenten längs sin axel, öppnar ett energigap i botten av magnonerna. Det är dessa kurvor som oelastisk neutronspridning mäter, och det är därifrån exemplens kopplingar kommer.
Anisotropin syns också i ett fält. I kurvfönstret ritar Laue magnetiseringen M som funktion av fältet B, vid låg temperatur (5 % av ordningstemperaturen), med fältet längs momenten och tvärs dem. Tvärs momenten lutar de gradvis mot fältet och M växer linjärt. Längs momenten förblir M först nästan noll; vid spin-flop-fältet vänds sedan momenten plötsligt vinkelrätt mot fältet och M hoppar upp på den förra räta linjen. Utan anisotropi sker denna vändning redan vid minsta fält; ju större D är, desto senare kommer den. Med D = 0,02 meV vänds MnF₂ vid ungefär 9,5 T, mot 9,27 T uppmätt.
Den magnetiska gruppen säger också vad kristallen kan göra. Ett nettomoment är tillåtet bara om en riktning förblir fix under alla dess operationer: så är det i en ferromagnet, och i svagt lutande antiferromagneter, som är svagt ferromagnetiska. Den linjära magnetoelektriska effekten, ett elektriskt fält som magnetiserar kristallen, kräver att gruppen bryter både inversionen och tidsomkastningen. Avsnittet Magnetism anger om det ena och det andra är tillåtet, och ger formen hos den magnetoelektriska tensorn α. Exemplet med kromoxid, Cr₂O₃, rubinens antiferromagnetiska kusin, är skolexemplet: dess grupp R-3′c′ innehåller varken inversionen eller tidsomkastningen, men väl deras produkt; α har där två komponenter, a i planet och b längs c. Dzyaloshinskii förutsade effekten 1959 med enbart detta symmetriargument, och Astrov mätte den året därpå.
Fasövergångar: bruten symmetri, ordning och oordning
Vad teorin säger
Vid avkylning byter många kristaller struktur utan att smälta. Bariumtitanat BaTiO₃, kubiskt över 393 K, blir tetragonalt: alla dess titanjoner förskjuts åt samma håll och kristallen polariseras; den är ferroelektrisk. I SrTiO₃ vrids TiO₆-oktaedrarna något under 105 K, omväxlande från en cell till nästa. I β-mässing, CuZn, besätter koppar och zink slumpmässigt platserna i ett rymdcentrerat kubiskt gitter över 741 K; därunder tar kopparn hörnen och zinken centrumen. Varje gång behåller lågtemperaturfasen bara en del av högtemperaturfasens symmetrier: dess rymdgrupp H är en delgrupp till högtemperaturfasens grupp G. En övergång läses därför steg för steg i listan över G:s maximala delgrupper, de som ingen annan delgrupp skiljer från G.
En delgrupp förlorar antingen rotationer eller translationer. Om den behåller alla translationer och förlorar rotationer är den translationengleiche (t): cellen förblir densamma, och kristallen delas upp i orienteringsdomäner, tvillingarna, lika många som antalet operationer punktgruppen har förlorat. Om den behåller rotationerna och förlorar translationer är den klassengleiche (k): cellen växer, och kristallen delas upp i antifasdomäner, förskjutna med en förlorad translation. Indexet anger hur många operationer som går förlorade: 2 när CuZn går från Im-3m till Pm-3m och förlorar centreringstranslationen.
Landau (1937) beskriver övergången med en ordningsparameter η, noll i högtemperaturfasen och skild från noll i lågtemperaturfasen: polarisationen i BaTiO₃, oktaedrarnas vridningsvinkel i SrTiO₃, skillnaden i besättning mellan de två platserna i CuZn. Den fria energin utvecklas i potenser av η, med bara de termer som högtemperaturfasens symmetri tillåter. Om en kubisk term är tillåten är övergången av första ordningen: η gör ett språng, som i Cu₃Au. Annars kan den vara kontinuerlig. En distorsion delas upp i symmetrimoder, var och en knuten till en irreducibel representation av högtemperaturgruppen; den som bär ordningsparametern visar vilken instabilitet som drev övergången. Cochran (1960) kopplade den till svängningarna: när övergången närmar sig sjunker frekvensen hos en fonon, den mjuka moden, mot noll, och dess frusna form är lågtemperaturfasen.
I en legering kommer ordningen från energin hos par av grannar. Bragg och Williams (1934) gav dess medelfält: varje plats ser grannarnas genomsnittliga sammansättning. Precis som för magnetismen bortser det från fluktuationerna och överskattar ordningstemperaturen; Monte-Carlo behåller dem. Värmekapaciteten och ordningens susceptibilitet når sitt maximum vid övergången, och Binders kumulant går från 2/3, i den ordnade fasen, till 0. Samma modell beskriver jonerna som går in i en batterielektrod: cellens spänning är deras kemiska potential, och den gör ett trappsteg där de ordnar sig.
Formlerna
I Laue
Detta kapitel beskriver modulen Fasövergångar, som öppnas av abonnemanget. På fliken Simuleringar i verkstaden Kristall ger avsnittet Fasövergångar kristallgruppens maximala delgrupper: symbol, nummer, t eller k och index. Ett klick beskriver den valda delgruppen: dess cell, dess origo, dess konjugat och de domäner som bildas vid avkylning, orienteringar × translationer. Delgrupperna k med index 2 till 4 erbjuds, de som förstorar cellen högst fyra gånger. Gå ned för över kristallen till delgruppen, i dess standarduppställning: ny cell, nytt origo, och varje plats som delas upp får ett nummer (Ti, sedan Ti_1 och Ti_2). Steget kan ångras, den tillryggalagda vägen visas ovanför listan, och Tillbaka går tillbaka ett steg.
När du har gått ned kan du flytta atomerna eller skriva in positionerna i en uppmätt struktur: Laue mäter distorsionen från den högsta gruppen, i Å för varje plats. Reglaget Visad varierar den i 3D-vyn, från 0 % (högtemperaturfasens struktur) till 200 % (distorsionen förstorad). Distorsionen delas upp i symmetrimoder, var och en med sin vågvektor (Γ, X, M, R…), sin representation och sin amplitud. Laue namnger sedan ordningsparametern: dess representation, dess dimension, de kubiska och kvartiska invarianterna, och om övergången kan vara kontinuerlig (Landaus villkor) och förbli kommensurabel (Lifshitz villkor). Laue beräknar också högtemperaturfasens fononer, ordnade efter representation, och anger om ordningsparameterns mod är den mjuka moden. Med sina fjädrar hittar BaTiO₃ mycket riktigt sin instabila polära mod; i SrTiO₃ missar modellen oktaedrarnas instabilitet, och Laue säger det.
Landau–Devonshire öppnar modellen för BaTiO₃ och PbTiO₃ med de publicerade koefficienterna: polarisationen och permittiviteten som funktion av temperaturen, BaTiO₃:s tre övergångar (392, 283 och 202 K), den mjuka modens frekvens genom Lyddanes, Sachs och Tellers relation, och hysteresloopen vid den valda temperaturen.
För ordning–oordning delar du en plats i en kristall mellan två grundämnen (platsens inspektör, Dela denna plats med ett annat grundämne) och går sedan ned i en delgrupp där platsen delas upp: α-järn med Cu 50 % och Zn 50 %, mot Pm-3m (β-mässing); koppar med Cu 75 % och Au 25 %, mot Pm-3m med index 4 (Cu₃Au). Avsnittet visar då ordningen η, och Ordning–oordning… öppnar legeringens fönster. Ange övergångstemperaturen (det uppmätta värdet föreslås för CuZn, Cu₃Au, CuAu, FeCo och CuPd): Laue härleder ordningsenergin V ur den, ritar η enligt Bragg–Williams och enligt Monte-Carlo, och, med Monte-Carlo, värmekapaciteten, susceptibiliteten och Binders kumulant. Monte-Carlo-simuleringen av CuZn ordnar sig vid ungefär 0,8 av medelfältets temperatur, som Isingmodellen förutsäger. Hög upplösning kör åtta kedjor i stället för två, med dubbelt så många punkter, för jämnare kurvor. Reglaget T och Lägg in denna ordning i kristallen ger varje plats medelfältets besättning: överstrukturlinjerna dyker upp i pulverdiffraktogrammet, skarpa för Cu₃Au, svaga med röntgen för CuZn, vars två atomer har nästan lika många elektroner.
Exemplet LiCoO₂ öppnar inlagringsspänningen: när en kristall innehåller en rörlig jon (Li, Na, Mg…) erbjuder avsnittet Inlagringsspänning…. Varje plats är full eller tom, med en repulsion V₁ mellan närmaste grannar och V₂ mellan näst närmaste grannar; en Monte-Carlo-simulering där jonerna går in och ut ger spänningen som funktion av fyllnadsgraden x, dess derivata dx/dμ och ordningen i rader. Standardvärdena får litiumraderna vid x = ½ att smälta vid ungefär 330 K, som uppmätt, med ett spänningssteg på ungefär 0,1 V. Fönstret anger också vad denna enkla modell inte innehåller.
Slutligen innehåller modulen det stora provet i den magnetiska Monte-Carlo-simuleringen: hela vyn fylld med spinn (se Magnetism).
Jämföra med databaser
Vad praktiken säger
En modell är bara värd något när den jämförs med mätningar. För många kristaller finns de vedertagna värdena publicerade i öppna databaser: uppmätta tätheter och brytningsindex, bandgap och dielektricitetskonstanter beräknade med täthetsfunktionalteori (DFT). Dessa beräkningar är värdefulla men inte ofelbara: deras bandgap är ofta 30 till 50 % för små. Man måste därför alltid veta om ett tal har mätts eller beräknats.
I Laue
På fliken Uppbyggnad i verkstaden Kristall öppnar avsnittet Referensvärden ett fönster som, bara när du ber om det, frågar Wikidata (uppmätta tätheter och brytningsindex), refractiveindex.info (uppmätta brytningsindex), AFLOW (beräknade bandgap och tätheter) och, med en gratis nyckel, Materials Project (beräknade bandgap, tätheter, ε∞, ε(0) och brytningsindex). Laue skickar bara formeln och rymdgruppens nummer. Varje värde visas med sin art (Mätning eller Beräkning), sin källa och en länk, bredvid Laues värde.
Tutorn
Vad pedagogiken säger
Man lär sig symmetri genom att hantera den, och genom att göra fel. En användbar övning kontrollerar svaret och säger varför det är fel. Den ger ledtrådar utan att avslöja allt, och visar sedan lösningen när man har kört fast.
I Laue
Hyllan Övningar (Tutor) har en väljare för målgrupp (Design, Undervisning, Vetenskap) och ordnar övningarna efter tema: första steg, plangrupper, friser, kvasikristaller, gitter och densiteter, rymdgrupper och klasser, Wyckoff-positioner, att bygga strukturer, diffraktion och utsläckningar, pulverdiffraktogram, bandstrukturer.
Ett dokument från hyllan Övningar (Tutor) öppnas med tutorpanelen: en instruktion per steg, en knapp Kontrollera och ledtrådar, en i taget. Det är motorn som kontrollerar: varje ekvivalent position är rätt. Ett felaktigt svar förklaras, till exempel ”Na1 ligger på 8c (platssymmetri -43m), inte på 4a”, eller, för en grupp, vad den föreslagna gruppen har för mycket eller för lite jämfört med motivet. Efter ett rätt svar förklarar lösningen varför; när ledtrådarna är slut visar Visa lösningen den och låter dig fortsätta. Vissa övningar döljer gruppen eller symmetrielementen, eftersom det är upp till dig att hitta dem.

Utskrift och vävning
Vad teorin säger
Ett mönster som ska tryckas måste passa ihop sömlöst: en moduls högra kant måste exakt fortsätta nästa moduls vänstra kant. För ett rektangulärt gitter är det den raka rapporten. För ett centrerat eller hexagonalt gitter förskjuts den naturliga modulen från rad till rad: halvdrop sänker varje kolumn en halv modul, och halvtegel förskjuter varje rad. Skärpan beror på upplösningen: 300 punkter per tum för vanligt tryck, mer för fin textil.
I Laue
Utskrift eller tyg… exporterar bara mönstret, utan cell eller symboler, i en fysisk storlek: man anger cellens kant i centimeter. Formaten är PDF och SVG som vektorer, skarpa i alla storlekar, samt PNG och TIFF i 150, 300 eller 600 dpi, med upplösningen inskriven i filen. Bakgrunden kan vara transparent. Storleken är en sida (A4 till A2, Letter, Tabloid), en fri storlek eller en sömlös rapport, rak, halvdrop eller halvtegel. För ett tryckeri får PDF:en 3 mm utfall, skärmärken och sRGB-profilen. För screentryck ger separationerna en film per färg, samlade i en ZIP. SVG-filen kan ha ett lager per färg. DXF, i millimeter, används för laserskärning och plotter. Exportmenyerna ger också mönstrets palett, för Adobe (ASE), GIMP och Inkscape (GPL) eller Procreate. En mandala har en egen utskriftsdialog, i sin diameter i centimeter.
Skriva ut en kristall i 3D
Vad teorin säger
En modell som man håller i handen förstås på ett annat sätt än en bild: man räknar en atoms grannar med fingertoppen. En 3D-skrivare lägger materialet lager för lager, nerifrån och upp. Den kräver tre saker:
- ett slutet objekt, det vill säga en volym utan hål;
- en verklig storlek, i millimeter;
- ett objekt som håller: en tunn spets går av, en isolerad atom faller, och en del som lutar mer än ungefär 45° behöver stöd. Programmen som förbereder utskriften (PrusaSlicer, Bambu Studio, Cura, OrcaSlicer) lägger själva till dessa stöd, trädformade och anpassade till skrivaren och materialet.
Två filformat dominerar. STL kan läsas överallt men har varken färg eller enhet. 3MF, det aktuella formatet för programmen som förbereder utskriften, behåller millimetrarna, färgerna och flera delar i ett enda objekt. En skrivare med flera material kan då ge varje grundämne sitt eget filament.
I Laue
I verkstaden Kristall öppnar 3D-utskrift… utskriftsdialogen. Där väljer man:
- formatet, 3MF eller STL;
- antalet celler längs a, b och c (en cell som standard);
- objektets Längsta sida (mm);
- Bindningarnas diameter (mm): 2,5 mm som standard, med en varning under 2 mm.
Bindningar som går ut ur objektet skrivs aldrig ut. Atomer som ingen bindning håller tas bort, om man inte kryssar för Behåll atomer som ingen bindning håller. Laue lägger inte till några stöd: dem ber man utskriftsprogrammet om, och dess trädstöd passar bra för en modell av kulor och pinnar.
Förhandsvisningen visar objektet så som det kommer att skrivas ut, placerat på byggplattan, med antalet atomer och delar. Om objektet faller isär i flera delar räcker det ofta att lägga till celler för att förbinda dem. Exportera… sparar filen.

Presentera och exportera
I Laue
I verkstaden Kristall sparar Spara vy orienteringen, zoomen och visningen; sparade vyer följer med i dokumentet. Presentera döljer panelerna och visar vyerna en i taget, med piltangenterna. Exportera bild sparar vyn som PNG, för en presentationsbild, eller som vektor-PDF, för en artikel eller ett kompendium, med den upplösning som anges i inställningarna. Samma meny sparar en Rotationsvideo (MP4): åtta sekunder där kristallen vrider sig ett varv kring sig själv, kring den cellaxel som ligger närmast lodlinjen.






































