Kristallografi i korthet
Några sidor som sätter in det Laue gör i ett sammanhang. Här ser du vad en kristall är och hur man beskriver dess symmetri. Sedan ser du hur diffraktion gör den synlig, och vilka steg som leder från ett okänt prov till dess atomers lägen.
En kristall: ett gitter och ett motiv
En kristall är en ordning av atomer som upprepas exakt likadant i rummets tre riktningar. Man beskriver den i två delar.
- Gittret är mängden av de translationer som lämnar kristallen oförändrad. Det är punkter, utan atomer.
- Motivet är den grupp av atomer som man placerar i varje gitterpunkt.
Man sammanfattar ofta: kristall = gitter + motiv. Tre vektorer a, b, c spänner upp gittret, och den parallellepiped de bildar är enhetscellen. Dess sex parametrar (a, b, c, α, β, γ) och atomernas koordinater, uttryckta som bråkdelar av dessa vektorer, räcker för att beskriva hela kristallen.
Det finns två slags celler:
- en primitiv cell innehåller bara en gitterpunkt;
- en konventionell cell är ibland större, men dess kanter följer symmetrin. Stensaltets ytcentrerade kubiska cell innehåller fyra gitterpunkter.
I planet är idén densamma med två vektorer: en tapet, ett kakelgolv eller ett tyg är ”tvådimensionella kristaller”.


Formlerna
En gitterpunkt, och en godtycklig punkt i bråkkoordinater:
Den metriska tensorn innehåller de sex cellparametrarna; den ger avstånd, vinklar och volym:
Symmetrin, i steg
Periodiciteten begränsar starkt vilka symmetrier som är möjliga. Ett gitter kan bara ha rotationsaxlar av ordning 1, 2, 3, 4 eller 6: det är den kristallografiska restriktionen. En regelbunden tessellering med femhörningar är omöjlig, liksom en kristall med femtalig symmetri. Man ordnar därför symmetrierna i steg, där varje steg bygger på det föregående.
- Punktgruppen samlar de rotationer, speglingar och den inversion som lämnar en punkt fix. Den säger hur kristallen ser ut på avstånd, utan att man ser dess atomer: formen på dess ytor, anisotropin i dess egenskaper. Det finns 32 sådana. Man ritar dem i stereografisk projektion och fördelar dem på 7 kristallsystem, från det triklina till det kubiska.
- Bravaisgittren är de 14 sätten att ordna gitterpunkter i rummet: primitivt (P), rymdcentrerat (I), ytcentrerat (F), bascentrerat (A, B eller C), romboedriskt (R).
- Rymdgruppen förenar de två. Den lägger till operationer som saknar motsvarighet bland punktoperationerna: skruvaxlarna (en rotation följd av en bråkdel av en translation, som 21 eller 42) och glidspegelplanen (en spegling följd av en halv translation). Det finns 230 rymdgrupper och, i planet, 17 plangrupper. Deras Hermann–Mauguin-symbol, som
Fm-3mellerP2_1/c, anger gittertypen och därefter symmetrielementen längs huvudriktningarna. - Wyckoff-positionerna delar in cellens punkter efter deras lokala symmetri. En atom som ligger på ett symmetrielement har färre kopior i cellen än en atom i en allmän position. Produkten av dess multiplicitet och ordningen av dess platssymmetri är konstant. Det är strukturbeskrivningarnas språk: ”Na på 4a, Cl på 4b”.
| I planet | I rummet | |
|---|---|---|
| Kristallsystem | 4 | 7 |
| Punktgrupper | 10 | 32 |
| Bravaisgitter | 5 | 14 |
| Plangrupper, rymdgrupper | 17 | 230 |
Symmetrin syns också i de fysikaliska egenskaperna. Enligt Neumanns princip har varje egenskap hos en kristall minst samma symmetri som dess punktgrupp. En kubisk kristall är därför optiskt isotrop. Piezoelektricitet kräver däremot att det inte finns något symmetricentrum.

I Laue går verkstaden Tessellering igenom de 17 plangrupperna och de 7 frisgrupperna. Verkstaden Kristall går igenom de 230 rymdgrupperna, med deras Wyckoff-positioner, deras symmetrielement i cellen och deras stereogram.
Formlerna
En symmetrioperation i Seitz-notation: en linjär del och en translation (en bråkdel för en skruvaxel eller ett glidspegelplan):
Den kristallografiska restriktionen: i en gitterbas är en heltalsmatris, och därmed är även dess spår ett heltal. För en rotation med vinkeln :
En Wyckoff-position: dess multiplicitet (i den konventionella cellen), ordningen av dess platssymmetri , punktgruppens ordning och antalet gitterpunkter i cellen (1 för P, 2 för I och C, 4 för F):
Att se atomerna: diffraktion
Avstånden mellan atomer, i storleksordningen en ångström (10−10 m), är alldeles för små för ett ljusmikroskop. Man belyser därför kristallen med en våg med jämförbar våglängd: röntgenstrålning, neutroner eller elektroner. Varje atom sprider lite av vågen. Eftersom kristallen är periodisk adderas dessa vågor bara i vissa riktningar, där de bildar skarpa fläckar, reflexerna. Max von Laue observerade detta 1912; William Lawrence Bragg formulerade lagen året därpå.
- Var kristallen diffrakterar: Braggs lag. Man kan se kristallen som familjer av parallella gitterplan, betecknade med sina Millerindex (h k l) och med inbördes avstånd dhkl. En familj reflekterar vågen när 2 d sin θ = n λ. Varje reflex motsvarar en punkt i det reciproka gittret, på avståndet 1/d från origo: diffraktionsmönstrets geometri ger alltså cellen.
- Med vilken intensitet: strukturfaktorn. Intensiteten hos varje reflex beror på atomernas läge och slag i cellen, genom strukturfaktorn Fhkl. Det är den som berättar om motivet.
- De systematiska utsläckningarna. Vissa reflexer är noll oavsett vilka atomerna är. Ett centrerat gitter släcker ut hela familjer, en skruvaxel eller ett glidspegelplan släcker ut andra. Dessa frånvaron avslöjar gittertypen och en del av rymdgruppen.
- Laueklassen. Diffraktionsmönstret är alltid centrosymmetriskt (det är Friedels lag): det visar punktgruppens symmetri utökad med ett centrum, dess Laueklass.

I Laue beräknas diffraktionen från en tessellering, en kvasikristall eller en kristall vid varje ändring. Man ser de tillåtna reflexerna, dem som gruppen släcker ut och orsaken till varje utsläckning.
Formlerna
Det reciproka gittret (kristallografernas konvention, utan ) och avståndet mellan plan:
Braggs lag och dess motsvarighet, Lauevillkoret (Ewaldsfären, ):
Strukturfaktorn, en summa över atomerna i cellen (spridningsfaktor , Debye–Waller-faktor ), och intensiteten:
En utsläckning: ett F-gitter placerar en atom i och i , , , varav
Friedels lag (utan anomal spridning): , alltså .
Sonderna och metoderna
Tre sonder kompletterar varandra:
- röntgenstrålning, som sprids av elektronerna: metoden i alla laboratorier, med ett röntgenrör eller en synkrotron;
- neutroner, som sprids av atomkärnorna. De ser lätta atomer som väte, skiljer mellan grannar i periodiska systemet och avslöjar magnetisk ordning; de kräver en reaktor eller en spallationskälla;
- elektroner, som växelverkar så starkt att en nanokristall räcker, i ett elektronmikroskop.
Provet bestämmer sedan metoden:
- Enkristall. Lauemetoden belyser en stillastående kristall med vitt ljus: bilden visar dess symmetri och används för att orientera den. En modern diffraktometer vrider kristallen i en monokromatisk stråle och mäter tusentals reflexer, en i taget: det är den självklara vägen till en fullständig struktur.
- Pulver. Tusentals slumpvis orienterade kristalliter ger för varje familj av plan en diffraktionskon. Debye–Scherrer-filmen visar den som bågar; en diffraktometer vecklar ut den till ett diffraktogram med intensiteten som funktion av 2θ. Diffraktogrammet är fingeravtrycket för en fas. Linjernas läge ger cellen, deras intensitet cellens innehåll, deras bredd kristalliternas storlek (Scherrers formel).

Att läsa ett Lauediagram. Varje fläck kommer från en familj av plan som ur den vita strålen har valt ut Braggvåglängden. Planen verkar som en spegel: deras normal är bisektrisen till vinkeln mellan strålen och linjen från kristallen till fläcken. Ur fläckens läge på filmen och filmens avstånd får man alltså normalens riktning, och sedan dess index (h k l) genom att projicera den på cellens axlar. Varje fläcks våglängd förblir okänd: diagrammet ger kristallens orientering och dess Laueklass, men inte planavstånden. I Laue följer Lauediagrammet vyn i verkstaden Kristall, och pekar man på en fläck visas dess index.
![Tre Lauediagram: stensalt längs [001] i transmission, kvarts längs c, stensalt i bakåtreflex](../../../img/laue-pattern.jpg)
Formlerna
Våglängden för en neutron med hastigheten , och för en elektron accelererad av spänningen (med den relativistiska korrektionen):
Scherrers formel: kristalliternas storlek utifrån halvvärdesbredden hos en linje (i radianer, med den instrumentella breddningen borttagen; ):
Från mätning till struktur
Från ett okänt prov till listan över atomlägen består arbetsgången av fyra steg.
- Identifiera. Man jämför pulverdiffraktogrammet med en databas över kända faser. Det är strukturdatabaser som den fria Crystallography Open Database, eller diffraktogramdatabaser som ICDD:s PDF-fil. Oftast är ämnet redan känt och analysen slutar där.
- Indicera. Annars söker man den cell som tilldelar alla linjer index (h k l). För en kubisk cell räcker det att se att värdena 1/d² förhåller sig som heltalen h² + k² + l². Utsläckningarna ger sedan de förenliga rymdgrupperna.
- Lösa. Mätningen ger reflexernas intensitet, |F|², men inte deras fas. Utan fas kan man inte återskapa elektrontätheten: det är fasproblemet. Man kringgår det på flera sätt:
- Pattersonfunktionen, som klarar sig utan faser och visar vektorerna mellan atomer;
- de direkta metoderna, som gissar faserna med hjälp av statistiska samband (Nobelpriset 1985);
- charge flipping, som växlar mellan det reella rummet och det reciproka rummet.
- Förfina och validera. Man anpassar modellen till mätningarna med minsta kvadratmetoden: lägen, termisk rörelse och, för pulver, diffraktogrammets hela profil (Rietveldmetoden). Överensstämmelsefaktorer som R och χ² visar om modellen är bra.
I Laue beräknar verkstaden Kristall en strukturs pulverdiffraktogram, med eller utan de verkliga atomerna. Den läser in en verklig mätning och förfinar den (cell, nollpunkt, linjeprofil, bakgrund). Den indicerar en okänd mätning och föreslår de förenliga grupperna. Tesselleringarnas Fouriersyntes visar också fasproblemet: med de verkliga faserna återkommer motivet; med slumpmässiga faser försvinner det.
Formlerna
Elektrontätheten är Fouriertransformen av strukturfaktorerna, som var och en har ett belopp och en fas ; mätningen ger bara beloppet:
Pattersonfunktionen klarar sig utan faser; dess toppar ligger vid vektorerna mellan atomer:
Rietveldförfiningen minimerar den viktade avvikelsen mellan det uppmätta diffraktogrammet och det beräknade , punkt för punkt; resultatet bedöms med och ( punkter, parametrar):
För den som vill veta mer
- International Tables for Crystallography, volym A, standardverket för plangrupper och rymdgrupper.
- IUCr:s pedagogiska häften, korta och kostnadsfria.
- Bilbao Crystallographic Server, för grupperna, deras undergrupper och deras Wyckoff-positioner.
- Crystallography Open Database, hundratusentals strukturer i CIF som Laue kan öppna.
För praktiken beskriver guiden varje verkstad, och exemplen öppnas i Laue med ett klick.