Laue
Svenska

Kristallografi i korthet

Några sidor som sätter in det Laue gör i ett sammanhang. Här ser du vad en kristall är och hur man beskriver dess symmetri. Sedan ser du hur diffraktion gör den synlig, och vilka steg som leder från ett okänt prov till dess atomers lägen.

En kristall: ett gitter och ett motiv

En kristall är en ordning av atomer som upprepas exakt likadant i rummets tre riktningar. Man beskriver den i två delar.

Man sammanfattar ofta: kristall = gitter + motiv. Tre vektorer a, b, c spänner upp gittret, och den parallellepiped de bildar är enhetscellen. Dess sex parametrar (a, b, c, α, β, γ) och atomernas koordinater, uttryckta som bråkdelar av dessa vektorer, räcker för att beskriva hela kristallen.

Det finns två slags celler:

I planet är idén densamma med två vektorer: en tapet, ett kakelgolv eller ett tyg är ”tvådimensionella kristaller”.

En tessellering med plangruppen p4gm
I planet: ett motiv som upprepas av gittret och av symmetrierna i plangruppen p4gm.
Stensaltets cell och dess fyrtaliga axlar
I rummet: stensaltets ytcentrerade kubiska cell med dess fyrtaliga axlar.
Formlerna

En gitterpunkt, och en godtycklig punkt i bråkkoordinater:

r=u a+v b+w c,u,v,w∈Zx=x a+y b+z c\mathbf{r} = u\,\mathbf{a} + v\,\mathbf{b} + w\,\mathbf{c},\quad u, v, w \in \mathbb{Z} \qquad\qquad \mathbf{x} = x\,\mathbf{a} + y\,\mathbf{b} + z\,\mathbf{c}

Den metriska tensorn GG innehåller de sex cellparametrarna; den ger avstånd, vinklar och volym:

G=(a2abcos⁡γaccos⁡βabcos⁡γb2bccos⁡αaccos⁡βbccos⁡αc2),∣Δx∣2=ΔxTG Δx,V=det⁡GG = \begin{pmatrix} a^2 & ab\cos\gamma & ac\cos\beta \\ ab\cos\gamma & b^2 & bc\cos\alpha \\ ac\cos\beta & bc\cos\alpha & c^2 \end{pmatrix},\qquad |\Delta\mathbf{x}|^2 = \Delta\mathbf{x}^{\mathsf T} G\,\Delta\mathbf{x},\qquad V = \sqrt{\det G}

Symmetrin, i steg

Periodiciteten begränsar starkt vilka symmetrier som är möjliga. Ett gitter kan bara ha rotationsaxlar av ordning 1, 2, 3, 4 eller 6: det är den kristallografiska restriktionen. En regelbunden tessellering med femhörningar är omöjlig, liksom en kristall med femtalig symmetri. Man ordnar därför symmetrierna i steg, där varje steg bygger på det föregående.

  1. Punktgruppen samlar de rotationer, speglingar och den inversion som lämnar en punkt fix. Den säger hur kristallen ser ut på avstånd, utan att man ser dess atomer: formen på dess ytor, anisotropin i dess egenskaper. Det finns 32 sådana. Man ritar dem i stereografisk projektion och fördelar dem på 7 kristallsystem, från det triklina till det kubiska.
  2. Bravaisgittren är de 14 sätten att ordna gitterpunkter i rummet: primitivt (P), rymdcentrerat (I), ytcentrerat (F), bascentrerat (A, B eller C), romboedriskt (R).
  3. Rymdgruppen förenar de två. Den lägger till operationer som saknar motsvarighet bland punktoperationerna: skruvaxlarna (en rotation följd av en bråkdel av en translation, som 21 eller 42) och glidspegelplanen (en spegling följd av en halv translation). Det finns 230 rymdgrupper och, i planet, 17 plangrupper. Deras Hermann–Mauguin-symbol, som Fm-3m eller P2_1/c, anger gittertypen och därefter symmetrielementen längs huvudriktningarna.
  4. Wyckoff-positionerna delar in cellens punkter efter deras lokala symmetri. En atom som ligger på ett symmetrielement har färre kopior i cellen än en atom i en allmän position. Produkten av dess multiplicitet och ordningen av dess platssymmetri är konstant. Det är strukturbeskrivningarnas språk: ”Na på 4a, Cl på 4b”.
I planetI rummet
Kristallsystem47
Punktgrupper1032
Bravaisgitter514
Plangrupper, rymdgrupper17230

Symmetrin syns också i de fysikaliska egenskaperna. Enligt Neumanns princip har varje egenskap hos en kristall minst samma symmetri som dess punktgrupp. En kubisk kristall är därför optiskt isotrop. Piezoelektricitet kräver däremot att det inte finns något symmetricentrum.

Stereogram för punktgruppen m-3m
Stereogrammet för m-3m, stensaltets punktgrupp: de 48 ekvivalenta lägena för en godtycklig riktning.

I Laue går verkstaden Tessellering igenom de 17 plangrupperna och de 7 frisgrupperna. Verkstaden Kristall går igenom de 230 rymdgrupperna, med deras Wyckoff-positioner, deras symmetrielement i cellen och deras stereogram.

Formlerna

En symmetrioperation i Seitz-notation: en linjär del RR och en translation t\mathbf{t} (en bråkdel för en skruvaxel eller ett glidspegelplan):

{R ∣ t}:x⟼R x+t\{R\,|\,\mathbf{t}\} : \mathbf{x} \longmapsto R\,\mathbf{x} + \mathbf{t}

Den kristallografiska restriktionen: i en gitterbas är RR en heltalsmatris, och därmed är även dess spår ett heltal. För en rotation med vinkeln 2π/n2\pi/n:

tr⁡R=1+2cos⁡2πn∈Z⟹n∈{1,2,3,4,6}\operatorname{tr} R = 1 + 2\cos\frac{2\pi}{n} \in \mathbb{Z} \quad\Longrightarrow\quad n \in \{1, 2, 3, 4, 6\}

En Wyckoff-position: dess multiplicitet mm (i den konventionella cellen), ordningen av dess platssymmetri ∣S∣|S|, punktgruppens ordning ∣P∣|P| och antalet gitterpunkter i cellen ZgitterZ_{\text{gitter}} (1 för P, 2 för I och C, 4 för F):

m⋅∣S∣=∣P∣⋅Zgitter(stensalt, Fm3ˉm: Na pa˚ 4a, 4×48=48×4)m \cdot |S| = |P| \cdot Z_{\text{gitter}}\qquad\text{(stensalt, }Fm\bar{3}m\text{: Na på }4a,\ 4 \times 48 = 48 \times 4)

Att se atomerna: diffraktion

Avstånden mellan atomer, i storleksordningen en ångström (10−10 m), är alldeles för små för ett ljusmikroskop. Man belyser därför kristallen med en våg med jämförbar våglängd: röntgenstrålning, neutroner eller elektroner. Varje atom sprider lite av vågen. Eftersom kristallen är periodisk adderas dessa vågor bara i vissa riktningar, där de bildar skarpa fläckar, reflexerna. Max von Laue observerade detta 1912; William Lawrence Bragg formulerade lagen året därpå.

Braggtoppar från Penrosetesselleringen, med tiotalig symmetri
Ett berömt undantag: en kvasikristall är inte periodisk men diffrakterar i skarpa toppar, med en tiotalig symmetri som är förbjuden för kristaller (Shechtman, 1982; Nobelpriset 2011).

I Laue beräknas diffraktionen från en tessellering, en kvasikristall eller en kristall vid varje ändring. Man ser de tillåtna reflexerna, dem som gruppen släcker ut och orsaken till varje utsläckning.

Formlerna

Det reciproka gittret (kristallografernas konvention, utan 2π2\pi) och avståndet mellan plan:

ai⋅aj∗=δij,Ghkl=h a∗+k b∗+l c∗,dhkl=1∣Ghkl∣(kubiskt: 1d2=h2+k2+l2a2)\mathbf{a}_i \cdot \mathbf{a}^*_j = \delta_{ij},\qquad \mathbf{G}_{hkl} = h\,\mathbf{a}^* + k\,\mathbf{b}^* + l\,\mathbf{c}^*,\qquad d_{hkl} = \frac{1}{|\mathbf{G}_{hkl}|}\qquad\text{(kubiskt: } \tfrac{1}{d^2} = \tfrac{h^2+k^2+l^2}{a^2}\text{)}

Braggs lag och dess motsvarighet, Lauevillkoret (Ewaldsfären, ∣k∣=1/λ|\mathbf{k}| = 1/\lambda):

2 dhklsin⁡θ=n λ⟺k′−k=Ghkl2\,d_{hkl}\sin\theta = n\,\lambda \qquad\Longleftrightarrow\qquad \mathbf{k}' - \mathbf{k} = \mathbf{G}_{hkl}

Strukturfaktorn, en summa över atomerna i cellen (spridningsfaktor fjf_j, Debye–Waller-faktor BjB_j), och intensiteten:

Fhkl=∑jfj e−Bjsin⁡2θ/λ2 e2πi(hxj+kyj+lzj),Ihkl∝∣Fhkl∣2F_{hkl} = \sum_j f_j\, e^{-B_j \sin^2\theta/\lambda^2}\, e^{2\pi i (h x_j + k y_j + l z_j)},\qquad I_{hkl} \propto |F_{hkl}|^2

En utsläckning: ett F-gitter placerar en atom i x\mathbf{x} och i x+(0,12,12)\mathbf{x} + (0,\tfrac12,\tfrac12), (12,0,12)(\tfrac12,0,\tfrac12), (12,12,0)(\tfrac12,\tfrac12,0), varav

Fhkl=F′(1+eiπ(k+l)+eiπ(h+l)+eiπ(h+k))={4F′h,k,l alla ja¨mna eller alla udda0annarsF_{hkl} = F'\left(1 + e^{i\pi(k+l)} + e^{i\pi(h+l)} + e^{i\pi(h+k)}\right) = \begin{cases} 4F' & h, k, l \text{ alla jämna eller alla udda} \\ 0 & \text{annars} \end{cases}

Friedels lag (utan anomal spridning): Fhˉkˉlˉ=Fhkl∗F_{\bar h\bar k\bar l} = F_{hkl}^{*}, alltså Ihˉkˉlˉ=IhklI_{\bar h\bar k\bar l} = I_{hkl}.

Sonderna och metoderna

Tre sonder kompletterar varandra:

Provet bestämmer sedan metoden:

Stensaltets pulverdiffraktogram, dess Debye–Scherrer-film och tabellen över dess linjer
Stensalt som pulver: de indicerade linjerna, dem som F-gittret släcker ut, och Debye–Scherrer-filmen.

Att läsa ett Lauediagram. Varje fläck kommer från en familj av plan som ur den vita strålen har valt ut Braggvåglängden. Planen verkar som en spegel: deras normal är bisektrisen till vinkeln mellan strålen och linjen från kristallen till fläcken. Ur fläckens läge på filmen och filmens avstånd får man alltså normalens riktning, och sedan dess index (h k l) genom att projicera den på cellens axlar. Varje fläcks våglängd förblir okänd: diagrammet ger kristallens orientering och dess Laueklass, men inte planavstånden. I Laue följer Lauediagrammet vyn i verkstaden Kristall, och pekar man på en fläck visas dess index.

Tre Lauediagram: stensalt längs [001] i transmission, kvarts längs c, stensalt i bakåtreflex
Stensalt längs [001] (symmetri 4mm), kvarts längs c (3m), sedan stensalt i bakåtreflex.
Formlerna

Våglängden för en neutron med hastigheten vv, och för en elektron accelererad av spänningen UU (med den relativistiska korrektionen):

λn=hmnv,λe=h2meeU(1+eU2mec2)(λe≈2,5 pm vid 200 kV)\lambda_n = \frac{h}{m_n v},\qquad \lambda_e = \frac{h}{\sqrt{2 m_e e U\left(1 + \dfrac{eU}{2 m_e c^2}\right)}}\qquad(\lambda_e \approx 2{,}5\ \text{pm vid } 200\ \text{kV})

Scherrers formel: kristalliternas storlek τ\tau utifrån halvvärdesbredden β\beta hos en linje (i radianer, med den instrumentella breddningen borttagen; K≈0,9K \approx 0{,}9):

τ=K λβcos⁡θ\tau = \frac{K\,\lambda}{\beta\cos\theta}

Från mätning till struktur

Från ett okänt prov till listan över atomlägen består arbetsgången av fyra steg.

  1. Identifiera. Man jämför pulverdiffraktogrammet med en databas över kända faser. Det är strukturdatabaser som den fria Crystallography Open Database, eller diffraktogramdatabaser som ICDD:s PDF-fil. Oftast är ämnet redan känt och analysen slutar där.
  2. Indicera. Annars söker man den cell som tilldelar alla linjer index (h k l). För en kubisk cell räcker det att se att värdena 1/d² förhåller sig som heltalen h² + k² + l². Utsläckningarna ger sedan de förenliga rymdgrupperna.
  3. Lösa. Mätningen ger reflexernas intensitet, |F|², men inte deras fas. Utan fas kan man inte återskapa elektrontätheten: det är fasproblemet. Man kringgår det på flera sätt:
    • Pattersonfunktionen, som klarar sig utan faser och visar vektorerna mellan atomer;
    • de direkta metoderna, som gissar faserna med hjälp av statistiska samband (Nobelpriset 1985);
    • charge flipping, som växlar mellan det reella rummet och det reciproka rummet.
  4. Förfina och validera. Man anpassar modellen till mätningarna med minsta kvadratmetoden: lägen, termisk rörelse och, för pulver, diffraktogrammets hela profil (Rietveldmetoden). Överensstämmelsefaktorer som R och χ² visar om modellen är bra.

I Laue beräknar verkstaden Kristall en strukturs pulverdiffraktogram, med eller utan de verkliga atomerna. Den läser in en verklig mätning och förfinar den (cell, nollpunkt, linjeprofil, bakgrund). Den indicerar en okänd mätning och föreslår de förenliga grupperna. Tesselleringarnas Fouriersyntes visar också fasproblemet: med de verkliga faserna återkommer motivet; med slumpmässiga faser försvinner det.

Formlerna

Elektrontätheten är Fouriertransformen av strukturfaktorerna, som var och en har ett belopp och en fas φhkl\varphi_{hkl}; mätningen ger bara beloppet:

ρ(x)=1V∑hkl∣Fhkl∣ eiφhkl e−2πi(hx+ky+lz)\rho(\mathbf{x}) = \frac{1}{V}\sum_{hkl} |F_{hkl}|\, e^{i\varphi_{hkl}}\, e^{-2\pi i (hx+ky+lz)}

Pattersonfunktionen klarar sig utan faser; dess toppar ligger vid vektorerna mellan atomer:

P(u)=1V∑hkl∣Fhkl∣2cos⁡2π(hu+kv+lw)P(\mathbf{u}) = \frac{1}{V}\sum_{hkl} |F_{hkl}|^2 \cos 2\pi(hu + kv + lw)

Rietveldförfiningen minimerar den viktade avvikelsen mellan det uppmätta diffraktogrammet yiy_i och det beräknade yc,iy_{c,i}, punkt för punkt; resultatet bedöms med RwpR_{wp} och χ2\chi^2 (NN punkter, PP parametrar):

S=∑iwi (yi−yc,i)2,wi=1σi2,Rwp=S∑iwiyi2,χ2=SN−PS = \sum_i w_i\,(y_i - y_{c,i})^2,\quad w_i = \frac{1}{\sigma_i^2},\qquad R_{wp} = \sqrt{\frac{S}{\sum_i w_i y_i^2}},\qquad \chi^2 = \frac{S}{N - P}

För den som vill veta mer

För praktiken beskriver guiden varje verkstad, och exemplen öppnas i Laue med ett klick.